Bland annat jag gör en sån här lat (nej: sjuk-) dag är att jag läser ikapp på de bloggar jag följer, som jag den senaste tiden inte hunnit med. Vissa av dem (de flesta faktiskt) har jag följt i åratal, de är som gamla vänner och jag känner saknad när jag inte hinner läsa dem. När jag märker att jag missat saker.
Några av dem har små barn och dem läser jag med en märklig blandning av nostalgisk klump i halsen över att jag aldrig mer kommer att vara i den situationen och en enorm tacksamhet över mina stora fina barn. När jag läser om Joannas (och andras) förlamande trötthet i vällingträsket, om trotsålder och vaknätter, om den eviga känslan av att inte räcka till riktigt och att inte vara sig själv så blir jag alldeles matt. Jag minns den så väl, ledan och känslan av att det kommer att vara såhär livet ut.
Jag lägger inga ord i någon annans mun nu. Men jag bär på en stor, tveklös visshet: det är roligare med stora barn än små! Framför allt för att man är sig själv igen när man har stora barn. Man återvänder till den man var innan, men man är samtidigt äldre, mognare, klokare och berikad med de mest fantastiska individer som finns. Barnen och kärleken till dem, den livslånga och villkorslösa, det vill jag inte på några villkor vis vara utan. Men jag är jag igen och det är jag glad över, det tycker jag om.
Jag var inte så bra på att vara föräldraledig, jag hade tråkigt och kände mig ensam. Hittade inga att vara med och längtade tillbaka till min vuxna värld. Jag var stressad och alltid trött och jag bar på en konstant känsla av otillräcklighet, sen när de blev större, när de gick på dagis och jag skulle plugga och jobba. Jag tyckte det var trist att spela spel och bygga lego och blev galen på alla ritualer kring nattningen. Längtade efter vuxentid och förtvivlade när jag såg att min relation till deras pappa aldrig fick plats.
Jodå. Det fanns massor av fina gosiga mysiga stunder också. Såklart! Knubbiga armar om min hals, snorpussar, sagostunder, alla gånger vi bakade ihop och de slickade bunken, stranddagar på sommaren. Men allt det där finns nu med! Minus snorpussarna, att deras armar inte är knubbiga längre och att vi snarare ser på film än läser sagor. Plus massor av prat om allt mellan himmel och jord och all deras klokhet på det. De är stora och kan själva och jag älskar att vara deras mamma. Jag är mig själv nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar