Svenska Dagbladet har en ny artikelserie och otrohet, jag vill läsa men värjer mig. Känner att jag kastas tillbaka i något som gör väldigt ont. Det är länge sen nu men det är fortfarande sårigt. Eller... det är andra saker, andra tankar som kommer upp nu än det var då.
Då var jag upptagen med att försvara mig, av att försöka hitta någon slags värdighet mitt i allt. Att försöka förstå vad det var jag var skyldig till, hur det hade kunnat gå så fel, allt. Livet var kaos och ingenting fungerade. Jag kunde inte tänka klart och var på många sätt desperat. Agerade med huvudet under armen. Jag ser det, förstår det, nu.
Allt det där (varför det hände, hur jag kunde agera så) är inte begripligt för mig nu heller, inte helt. Men med över fyra år mellan nu och då kan jag ändå se tillbaka på det med ett ganska stort lugn. Jag har förlåtit mig själv men jag kan också ta i min skuld. Eller: inte men. Jag tror faktiskt att det är så att jag kan förlåta mig själv just för att jag kan se min skuld. Jag fattar vad det var som hände. Inte bara då, den där majnatten och sommaren som följde, och hösten då allt gick sönder. Utan hela den där tiden. Allt jag utsatte mig för, satte mig i. Jag ser mig själv liksom utifrån och jag kan känna nån slags ömhet för den människa jag var. Ömklig och liten, längtande efter att bli sedd för något jag aldrig hade blivit sedd för: ytan.
Jag blir inte längre beklämd när jag tänker tillbaka på mig själv, det blev jag ett tag. Jag längtar fortfarande efter att bli sedd och kan bli ledsen när jag inte blir det. Både min utsida och min insida behöver bekräftelse. Jag fattar varför det är så: jag har fått för lite som barn och ung och behöver fylla på. Jag tror mycket mer på mig själv nu än för tio år sedan, men det är ett självförtroende som är bräckligt. Jag är inte trygg och tuff. Men jag vet hur man gör för att verka trygg och tuff. Det är en förmåga som jag är väldigt glad att jag har skaffat mig. Men det är också en förmåga som jag ibland önskar att jag inte hade.
Men det jag är mest glad över är, faktiskt, att jag var så gammal som jag var när jag hamnade i hela den där karusellen som slutade med att jag gjorde det oförlåtliga (för jo, det tycker jag faktiskt att det är) nämligen var otrogen. Jag är tacksam att jag inte var tjugo när jag upptäckte att jag kunde visa min kropp och få massor av komplimanger. Och jag är tacksam att jag var vuxen när jag hamnade i en relation som bröt ner mig. För eftersom jag var vuxen kunde jag resa mig, hade jag vuxna vänner som kunde lyfta mig, ett jobb och en karriär som jag kunde luta mig mot. Tre underbara barn att fokusera på. Jag överlevde tack vare det.
Den brittiska sociologen och författaren Catherine Hakim påstår att det kan vara bra för en relation att den ena partnern är otrogen. Jag tror att hon har tokfel och jag vill mena att det är så typiskt för vår tid. Rädslan för beroende, att vara liten och behövande är förlamande och destruktiv. Misstolka mig inte, många av de oberoenden som finns idag ser jag positivt på: t ex att kvinnor i normalfallet inte är vare sig ekonomiskt eller samhällssocialt beroende av män är jätteviktigt, att vi kan göra abort om vi blir gravida mot vår vilja och att vi kan jobba när vi har småbarn. Men jag tror att det ideal som jag tycker mig se omkring mig, som går ut på att vi inte ska erkänna att vi behöver ha de människor vi älskar runt oss för att må bra, det idealet är djupt skadligt för oss. Detta ska inte förväxlas med att man måste vilja ha folk runt sig jämt. Det vill jag absolut inte ha! Jag har stort behov av att vara ifred, men jag vill ha mina närmaste nära i tanken. Jag vore inte samma människa utan dem. Tryggheten i att de finns är helt central för mig. Och jag tror definitivt inte det skulle komma något gott ut av att jag skulle dela min pojkvän med någon annan.
Jag kan inte säga att jag skulle slänga ut honom med huvudet före om han skulle vara otrogen men jag skulle ha mycket svårt att någonsin lita på honom igen efter det. Och eftersom tilliten är helt central så skulle jag nog tvingas lämna honom. Jag skulle gå sönder annars, förtäras. Jag kan givetvis inte säga att jag har rätt, jag vet att alla inte fungerar som jag. Men jag tror att många gör det. Och jag tror att många skäms för att erkänna det: att vi inte vill dela med oss av den vi älskar, att vi mår fysiskt illa av blotta tanken på att han skulle vara med någon annan och att det skulle vara omöjligt att bli trygg igen efter en sådan upplevelse. Men jag menar att det inte är något att skämmas över. Och det är absolut inte liktydigt med att resa någon slags ägaranspråk. Jag äger inte min pojkvän, jag vill att han ska träffa och inspireras av andra människor. För både hans och min skull vill jag det. Men jag vill inte dela honom med någon annan när det kommer till det som är unikt, nämligen vår kärleksrelation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar