Jag tror att det är såhär. Och detta kan vara det ärligaste jag skrivit på länge.
Han har en blogg. En helt annan blogg än denna, en blogg som utgår från hans jobb och livspassion: filosofi och kultur. Han skriver seriösa, kloka saker och jag är jättestolt över honom. Verkligen.
Men det är samtidigt där den börjar, min känsla av att vara utanför allt. Jag känner inte att jag kan delta på den arenan, att jag kan inspirera eller fråga något som betyder något. Så jag läser men deltar inte. Säger aldrig något. Jag tror att det gör honom fundersam, men jag vet inte. Han säger heller aldrig något.
Jag skriver om mitt liv, om honom och barnen, om vardagen och livet i stort och smått. Man kan inte och ska inte jämföra, men ibland känns det så typiskt. Jag är kvinna och jag simmar runt med funderingar och grubbel på kärlek och barn och vardagsliv. Han är man och svävar i en annan värld, en vetenskaplig värld där jag inte når honom och där jag inte finns.
Just idag känns det så extra tydligt. Jag har just slutfört ett värdinneuppdrag som i stort gick ut på att jag skulle vara snygg och trevlig. Han har samtidigt varit borta på vetenskapliga uppdrag.
Den stora och viktiga frågan är: hur hanterar jag detta? En del av mig vill vara med, vill tävla på samma villkor. Denna jag, som jag tror att jag tycker mest om och helst vill vara, tänker att jag också kan fast lite andra saker. Denna jag struntar i att hon inte får någon uppmärksamhet utan tänker att det är skönt att inte vara yta och att hon minsann kan allt själv. Hon har dock en liten brist och det är att hon har en tendens att bli lite stängd. Hon kryper in i en bubbla och det gillar jag inte.
En annan del av mig blir ledsen och känner sig meningslös. Henne vill jag läxa upp och peppa i nån slags märklig mix. Jag blir arg och trött på henne men känner samtidigt en slags ömhet och respekt för hennes ärlighet. Hon vågar visa att hon behöver kärlek, att hon dör om hon inte blir sedd. Denna jag längtar efter allt, hela tiden och blir så lycklig att hon börjar gråta - mitt i allt så att folk ser - när han skriver i ett sms att han är stolt över att vara hennes pojkvän. Även om ingen annan läser det.
Jag är båda. Jag får oftast ihop dem till en, till en helhet av sårbar styrka, skör kaxighet och en känsla av att vara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt att det är just det som är poängen: att jag är båda.
2 kommentarer:
Jag associerar till min egen värld, som ju heller inte har varit så lätt att dela för mina män; teatern, filmen, kulturvärlden. Som är så självklar att delta i om man är del av den, men som kan kännas mycket svåråtkomlig och stängd om man inte är del av den.
Och, sanningen att säga: jag har aldrig känt att mina män måste komma med inspirerande kommentarer eller fråga något som betyder något, som du uttrycker det. För mig har det räckt med att de visar ett intresse för det jag tycker är viktigt, att de tittar på det jag gör och stöttar mig i det, att de orkar lyssna på mina långa utläggningar om repetitions/filmprocesser utan att bli för uttråkade. Helt enkelt, att de har förstått att det är viktigt för mig och tar upp mycket tid och kraft i mitt liv. Och jag har försökt att själv vara likadan; intressera mig för det jag inte vet något om, lyssna på det som han vill berätta. Men jag är fullt medveten om att man inte kan dela allt, och att just arbetslivet, hur mycket passion man än lägger i det, inte behöver vara en arena där ens kärlek är den största samtalspartnern.
Du är absolut inte utanför allt för att du inte är hans största arbetsinspiration. Du är hans kärlek, hans valda partner, hans sidekick och hans föredöme på en mängd andra plan i livet.
Och: bara för att han inte bloggar om sina känslor betyder det ju inte att han inte tänker och känner lika mycket som du. Minns det.
Kloka fina Suziluz, tack för din kommentar! Jag förstår absolut (och delar insikten om) att man inte vare sig kan eller ska vara varandras enda och stora källa till inspiration. Jag tror att det är en osund önskan som leder helt fel. Alldeles särskilt gäller ju det om man jobbar med helt olika saker - självklart både behöver och vill man då få bolla sina idéer och funderingar med andra som sitter i samma båt.
Grejen med oss båda är att vi jobbar med samma sak. Inte exakt, men tillräckligt nära för att det ska kännas lite... tomt att inte kunna bidra med mer. Att inte kunna ge fler inputs och mer inspiration. jag känner mig dum, helt enkelt, och det är svårt för mig att hantera den känslan. Det gör att jag ibland undviker hans sfär för att slippa bli påmind om mina tillkortakommanden.
Han älskar mig, det vet jag helt säkert. Det råder ingen som helst tvekan om det. Att jag behöver mer - och annan - bekräftelse än han kan ge mig, ja det är som det är. Jag försöker hantera det så bra jag kan. Det går oftast, men inte alltid.
Skicka en kommentar