Gamla ord och nya

Ibland, t ex när jag behöver en paus på jobbet, roar jag mig med att läsa de gamla inlägg som någon läsare har hittat till de senaste dagarna. Idag var det ett lycklig inlägg från sommaren 2009, året innan min förra relation definitivt gick sönder. Det där mellanåret som jag inte minns så mycket av. Året efter hösten då det var slut, året då vi hade flyttat isär men sedan blivit ihop igen. Året då jag fortfarande försökte eller trodde att jag-

Jag var glad den där dagen och i ett svar till en (ifrågasättande) kommentar skrev jag en sak som är vacker på riktigt, som förklara varför jag kände glädje och hopp. Såhär:

Att bli sådär gränslöst, bottenlöst ledsen och visa det. Skita i att försöka spela tapper och tålig utan bara släppa ut det. Och så upptäcka att man landar i en famn. Det kan bygga grund för nåt fint.
 

Ja, det kan det defintivt. Nu gjorde det inte det, för det som skulle ha kunnat bli fint var sönder på ett sätt som inte gick att laga. Mina tankar går till en person som jag egentligen inte alls känner men som jag vet mycket om. En tjej som blivit så brutalt trampad på att man inte fattar att hon överlevt. Men det har hon, för hon har några att hudlöst landa hos.

Jag har det också. Flera. Men den viktigaste famnen kräver ett skal. Det gör ont.