Efter stressen kryper rastlösheten på. Jag har varit här förr: en tid av extrem press och stress, med längtan efter lugn och ro, mynnar ut i tomhet och längtan tillbaka till det höga tempot. Jag vill ha kvar energin som stressen ger, men slippa känna mig pressad. Kunna och orka göra det jag inte hann. Men nu - lördag förmiddag efter tre veckor med lite för mycket av allt - är jag helt loj. Det enda jag tar mig för är att titta på gamla Babel på play. Väldigt givande, såklart, det är inte det. Men jag skulle vilja uträtta mer. Men både kropp och hjärna är liksom avstängda idag.
Jag känner samma längtan som vanligt när det är barnhelg. Vill ha honom här, vill ha vardag. I takt med att barnen blir mer och mer självständiga (ofta inte ens hemma en sån här dag) känns livet i varsin lägenhet alltmer meningslöst. Jag lider inte, jag älskar mitt hem och trivs med allt här. Men att ha honom här (alltså: i ett nytt gemensamt hem) skulle ju bara göra allt ännu bättre. Det finns ingen poäng med att han inte är här, tänker jag när jag längtar som mest.
Att vara ensam med barnen, hinna prata med dem utan att det finns en person till som vill ha uppmärksamhet är bra. Jo visst, såklart! Men eftersom han inte på något sätt är en person som pockar på uppmärksamhet hela tiden, som söker mitt sällskap och har svårt att underhålla sig själv, så är det ett minimalt problem.
Längtan gör inte livet dåligt, jag är lycklig och tillfreds i det stora hela. Men jag har ingen lust, i alla fall inte just idag, att låtsas att jag inte längtar. Att livet är lika bra utan som med. Det är det inte. Han är en del av mig och han fattas. Jag struntar i om det är litet och ynkligt att känna sig ensam utan sin man. Jag längtar och saknar. Jag är liten utan honom men jag skäms inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar