Smet

Nej, jag orkar inte bråka.
När jag åker till min mamma snart vill jag.
Bara prata.
Vara omtyckt.
Tycka om.
Och.
Inte bli så satans uttråkad som jag alltid blir där.

Det är säkert som amen i kyrkan att jag blir det.
Ända sen den där sommaren för en herrans massa år sen.
När jag kom hem från Studiestaden
för att bo och sommarjobba hemma.
Hela långa sommaren.

Det var hemskt.
Det var inget annat än hemskt.
Att flytta in i den där hallen.
Sova där bland hennes prydnadssaker.
Inte träffa en käft.
Ja, inte en vettig käft iallafall.
På hela sommaren.
Nästan.

Det smetar.
På hennes hemma.
Har gjort sen dess.
Ja, inte bara det såklart.