När jag var så ledsen häromdagen sa jag dumma saker till min älskade. Och jag sa dem i en otrevlig och sarkastisk ton som jag inte alls tycker om och som förvånade mig själv. Var kom den i
från liksom?
Jag gick på om att jag inte fattar vilken sorts sårbarhet han vill att jag ska visa, om att det verkar som att han bara vill ha den fina kvinnliga sårbarheten där han kan känna sig stark och inte den fula som ställer krav.
Jag inser nu att jag inte pratade till, eller om, honom. Det var en slags autopilot som sattes på. Jag är inte van vid att känna mig så ledsen och utsatt med honom, att han är arg och ger mig dubbla budskap. Jag ser nu efteråt att jag inte kunde hantera det. Jag fick panik och blev sarkastisk och dum. Det var så jag hanterade min exmans sätt att aldrig ge sig, att alltid försöka måla in mig i ett hörn: Jag gick till motangrepp. Nu agerade jag på samma sätt - för att jag inte hade något annat att ta till då, i en situation som väckte så mycket gammal skit till liv, som överumplade mig.
Jag varken vill eller ska agera så och jag fick saker att tänka på, lärde mig mer om mig själv. Jag vill prata så som vi gjorde senare på kvällen. Det är nytt och ovant för mig att han lyssnar med respekt och visar att han tar in vad jag säger och att han inte försöker vända det mot mig. Att man kan prata klart och bli klokare tillsammans. Att ledsenhet leder till allvar som leder till nya förståelser.
Det är inte så att jag önskar mig eller behöver att han aldrig säger något som kan göra mig ledsen. Dels för att det är att ställa orimliga krav på honom (att han både ska förstå fullt ut och att han ska tänka på det precis jämt) och för att jag inte vill att han ska tassa runt mig så. Men det jag vill är att jag kan säga till när det händer: Nu sa du en sak som gjorde mig ledsen. Och att han då, när det händer, bara kan säga typ Oj, förlåt! Det var dumt. Att han inte ifrågasätter mig eller tar åt sig på ett sätt som gör att han inte kan ta ansvar. Det vill jag. Och nu vet han det.
2 kommentarer:
Är det verkligen han som gör dig ledsen? Du gör dig själv ledsen... du har ett val att tänka och reagera annorlunda. Läs Kay Pollac. Lyckan är ett val. Liksom att bli ledsen ....
Nej, Anonym det är inte han som GÖR mig ledsen, det är pga mitt bagage som jag blir ledsen. Men vi är två i den här relationen och vi påverkar varandra. Vad han säger och gör får efterverkningar på mig, och vice versa. Så är det i alla relationer och om man vill ha det bra tillsammans så måste man se och förstå det. Vi är i ständig förändring och det som händer mellan oss är en viktig del i det.
Visst kan man välja hur man vill ta sig an livet och dagen, att inte ta på sig offerkoftan är absolut att rekomendera. Men det är också klokt att ta ansvar för att man reagerar som man gör och försöka förstå istället för att bara låtsas vara glad fast det gör ont.
Jag ser det som att den äkta känslan är en utgångspunkt för ärliga och framåtriktade samtal. Dem har vi och det är så man bygger en stabil relation.
Skicka en kommentar