Roller

Jag har skrivit några inlägg i annan form än jag brukar, mer text och utan de vanliga korta raderna. Det har jag gjort för att många ord har velat komma ut men det har i sin tur också påverkat hur jag har tänkt. Jag är i en grubbelfas, tror jag. Känslor av ilska, besvikelse och smärta över allt som hänt har lagt sig och gett vika för mer nyanserade funderingar på hur det kunde bli  som det blev, vem jag var som hamnade i det och vad det gjorde med mig. Men också vad jag gjorde och hur det stöpte relationen. Jag behöver förstå, både för att må bra och för att kunna vara mer vaksam i min nya relation. Hur kunde det bli så fel när två människor älskade varandra så mycket? Det är förstås inte möjligt att någonsin förstå det fullt ut men jag känner ändå att jag måste försöka förstå, inte minst min egen roll i det. För jag vill inte att det ska hända igen!

Jag blev inte tillsammans med en idiot då för femton år sen. Jag träffade och blev kär i en rolig, smart och intressant människa som på massor av sätt var precis det jag hade längtat efter under åren med mina äldsta barns pappa. En människa som man kunde föra djupa och intressanta samtal med, som gick igång på samma saker som jag. Nu efteråt ser jag att jag till stor del valde honom för att han utgjorde en motsats till storbarnspappan. Jag såg det inte då, men det betydde att vi byggde ett förhållande som jag skulle komma att misstrivas i. Lugnet, den stilla vardagslunken som jag ville ha, den bytte jag bort. Den grundläggande känslan av att vara en egen person, att vara två och inte en, bytte jag bort. Det var nytt för mig och så fantastiskt att vara tillsammans med någon som gillade att prata om och göra samma saker. Som ville läsa böcker tillsammans och prata om dem, som ville föra ett samtal om allt hela tiden. Som tänkte och analyserade. Jag var totalt svältfödd på sånt och bara sög i mig. Jag ville inget annat, då, än att prata i all evighet. Ta igen efter alla år av vardagssamtal om allt och inget. Jag såg inte, eller tog inte in, att jag har ett stort behov av att vara en egen person, att jag inte tycker om att bli halv.

När jag lämnade storbarnspappan var det med en känsla av att ha legat under en sten i tio år. Mitt självförtroende var noll, vad gäller att vara intressant för andra män. Vi hade bara umgåtts parvis i lite nördiga kretsar, jag hade i stort sett inga killkompisar och var aldrig ute på egen hand.  Jag hade inget större hopp om att någon skulle vilja ha mig.

Ett dåligt självförtroende är ingen bra ingång i en ny relation. Och särskilt inte om den man träffar också har dåligt självförtroende men döljer det väl. Jag var smickrad över att han alls ville ha mig. Han var... ja jag vet inte. Glad också, det tror jag verkligen. Han tyckte om att jag var vuxen, att jag var mer mogen än hans ex. Att jag var stabilare. Förmodligen utnyttjade han det till att inte själv behöva växa upp. Jag å andra sidan uppskattade att han inte var så jäkla grown up och torr som jag tyckte att storbarnspappan var. Så blev en första rollfördelning gjord.