Jag är så tillfreds! Med allt, nästan! Jag kan göra det mesta som jag vill göra och jag har fint sällskap när jag gör det. Kärleken är stor och trygg, bättre än någonsin innan i livet. Mina barn är harmoniska och vi har ett bra liv tillsammans. Det finns petigheter och detaljer som man skulle kunna ändra på, men det är på marginalen.
Jag tvingar mig då och då att verkligen tänka till och känna efter, för jag tänker inte tillåta mig själv att än en gång hamna i något destruktivt och sjukt som jag inte kan ta mig ur. Jag ska vara glad och nöjd på riktigt, om det känns fel ska jag dra, tänker jag. Så även om allt så där på ytan känns perfekt så tvingar jag in mig själv i rannsakande tankar: Finns det några oroande tecken? Är allt verkligen så bra? Är han den rätte?
Så gräver jag runt en stund, vänder och vrider på det jag hittar. Småsaker och det som är lite större närgranskas. Men nej, och jo. Ingenting att verkligen irritera sig på. Detta är sunt och rätt. Det är inte på väg åt något håll som jag inte vill. Det finns inget ont mellan raderna, inget som jag bortser från eller försöker tänka bort. Ingen skuld, inga dåliga samveten, inga tvång eller märkliga krav. Jag älskar honom vaket och medvetet och det finns ingenting med vårt liv som är fel eller sjukt. Kärleken är vacker och ren. Det känns skönt våga verkligen tänka efter och komma fram till det. Igen och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar