Åh tacksamhet! Solen strilar mellan höstfärgade löv in genom mitt köksfönster. Det är tidig söndag morgon och jag har haft några alldeles fantastiska dagar fyllda med bokmässa och prat. Under sena kvällar vid köksbordet, under långa promenader - en ström av tankar och ord som inte tar slut utan bara pausar. Vi har pratat om förut och idag, om oss och om andra. Ännu lite fler saker har klarnat och ännu lite mer har jag landat i mitt nu. Jag berättade för henne om hur jag utmanar mig själv: hur jag tvingar mig att tänka efter och skärskåda livet. Rädd för att återigen hamna i något som bryter ner mig, rädd för att återigen inte fatta det förrän det är allt för sent. Rädd för att allt bara ska handla om motsatsen: att han är en helt annan och att det är där allt finns. Med honom på avstånd och henne här i mitt kök har jag kunnat se på mitt nu med en skapare blick. Någon som känner mig utan och innan, som kände mig långt innan jag träffade honom och som fanns bredvid under de jobbiga åren. Som också har träffat honom, oss tillsammans. Det kändes värdefullt och viktigt.
Jag fick en massa inputs som jag inte ens riktigt förstår värdet av ännu. Bara att-
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vika min tvätt innan jag tar mig ut i skogen och känner på höstluften. Livet är makalöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar