Den starka som är jag. Som också är jag. Oftast, de flesta dagar är jag stark och glad, trygg i mig själv och o-upptagen av grubbel och tvivel. Mina vänner säger att jag är så bra på att skapa lugn och på att lyssna. Runt mig finns harmoni. Jag känner oftast igen mig i den bilden. Jag är inte sävlig som person, men jag brusar heller inte upp (i alla fall hemskt sällan). Mitt tempo är varken snabbt eller långsamt, man kan inte artbestämma mig så - jag är både och.
Det finns sidor hos mig själv som jag tycker väldigt mycket om. De flesta dagar trivs jag med att vara jag. Så har det inte alltid varit. Tvärtom: förut, när jag var yngre, vad trivseldagarna undantag. Nu är jag på en plats och i ett liv som jag tycker om. Allt-allt är inte toppen och inte precis varje dag är lycklig och rolig, men på det hela taget är jag en lycklig och nöjd människa.
Jag vill göra det klart, inte minst för mig själv. Sätta på pränt och påminna. Så är det ju faktiskt! Glöm inte det.
När jag läste Jeanette Wintersons senaste bok stor igenkänningen och insikterna på kö. Jag läste den sakta och eftertänksamt, sparade och vårdade min läsning. En av alla tankar som jag tog till mig - som Winterson lärde sig av sin flickvän Susie Orbach - var att det är inte oförmågan att älska som är hennes problem, utan omförmågan att bli älskad. Den distinktionen gick rakt in i mig. Så är det för mig också. Älska kan jag, vad än en bitter och besviken exman försökte få mig att tro, när jag ju faktiskt bara slutade älska honom. Men att bli älskad har det varit svårare med. Att våga lita och sjunka ner i det omslutande som en annan människas kärlek är. Jag är på väg. Den söndertrampade förmågan att lita, att verkligen tro på att någon kan kärlek för mig, just precis sådan som jag är. Tack vare honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar