Mitt i livet

Läser Livet just nu om att träffas när man är lite äldre. Hur annorlunda det är, hur mycket bättre. Jag kan bara hålla med!

Jag är mer klar med mig själv, modigare och lugnare, än när jag var 20 eller 30. Roligare att vara med, eftersom jag vet mer vad jag vill och kan kompromissa på ett annat sätt.

Ibland kan jag bli ledsen över att jag inte träffade min älskling förrän så här sent i livet, för att vi inte kommer att få lika många år tillsammans som de som träffas när de är yngre. Men jag vet ju också att vi inte hade varit vi, de vi är nu, om vi hade träffats för tio eller femton år sen. Det vackra vi har nu, den stora varma kärleken vi ger varandra, tryggheten och friheten, hade vi kanske inte klarat av att ge. För att vi inte var redo. Kanske hade vi gjort varandra illa utan att förstå det eller kunna agera annorlunda. Kanske hade det inte alls fungerat med barnen, som då hade varit små. Fler år - jo det hade vi kanske fått. Men vad hade de innehållit? Om det vet vi ingenting.

Så jag landar alltid i att jag är glad att det är just såhär det är! Att jag just för två år sedan träffade mannen i mitt liv, den bästa och vackraste, inifrån och ut. Han som gör mig till den lyckligaste och mest harmoniska jag någonsin varit. Och att jag fick vänta med att träffa honom tills jag var redo att ta emot honom.