Tänk om jag skulle ta och sluta längta. Helt. Gå all in på nöjdhet i nuet. Mindfulnes kallar somliga det och jag tror att jag är hyggligt bra på det ibland. Vissa dagar. Andra går det käpprätt åt skogen med sånt där som att vara förnöjd och landad här och nu.
Men det där med boende. Det är inte som jag vill ha det, det är det ju inte. Men det är bra - också. Det finns det som är bra med att bo ensam med barnen och tänk om jag skulle försöka fokusera mer på det. Tänka att jag ska ha det såhär alltid och att det enda som kommer att hända är att det kommer att bo färre och färre människor här med mig. Att det till slut bara kommer att vara katten och jag. Och känna att det är bra.
Att det är jag som tar besluten och sätter ribban. Jo, barnen bestämmer över sina rum och städar betydligt mer sällan och noggrant än jag (t ex) men det är ändå mitt detta. Mitt och ingen annans. Jag hade fram tills att jag flyttade hit aldrig bott som enda vuxen någonstans. Ensam har jag aldrig bott, men ensam vuxen är jag här. Och som sagt: det finns poänger med det.
Nä, jag vill det inte men det är så det är och kommer att vara under så lång tid som jag kan överblicka. Lika bra att gilla läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar