Tweenie-Yngstan

Jag är så frustrerad på mitt yngsta barn just nu 
Hon är en tweenie och har verkligen gått in för rollen
kan man säga
Hennes humör växlar blixtsnabbt mellan
glittrande toppar och bråddjupa, mörka dalar
Hon är klok och rolig, social och verbal
En fantastisk liten person på många sätt
Men
Hon hon kan också vara en veritabel pest
Hånfull, gapig, ältande, krävande
Liten och stor samtidigt, ja det kanske förklarar
en del
Att vilja vara vaken till elva på kvällen (som en stor tjej)
Men sen vilja bli mysnattad (som en liten tjej)
Det går inte ihop för mig, jag får ingen egen tid alls och
känner att där orken tryter tar irritationen vid

Hon är också svartsjuk på sina stora syskon
och på min pojkvän
Vill ha mig hundra procent tillgänglig hela tiden
Inte så att hon vill vara med mig hela tiden men jag
ska finnas där så fort hon vill det
Och om jag då är upptagen i samtal med någon annan
- oj, oj, så liten hon blir då...

Senaste bottennappet, som gjorde att jag lackade ur
och faktiskt skällde på henne (jag försöker undvika det)
var igår när hon höll en lång och gnällig monolog
om hur orättvist det är att hon inte har en Iphone
och varför ska vuxna ha finare prylar än barn etc yada yada

Jag har ingen Iphone men har funderat lite på att kanske
Men det känns inte så nu, delvis för att jag inte har råd
(eller nog inte vill prioritera det)
men mest för att det skulle bli ett sånt jävla liv

Jag vet att detta till stor del beror på turbulensen
hos hennes pappa
Allt nytt som händer där (jag är belagd med munkavle)
gör henne orolig och disharmonisk och det är inte alltid
som hon kan sätta ord på det, eller ens fattar själv att det
är det det handlar om
Men det är nåt annat också
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med henne