Min bloggkollega Bobbie (som sorgligt nog slutat blogga)
sa till mig att det är lättare att skriva
om elände och tråkiga, jobbiga saker
än om lycka och allt som är bra
Jag tänker att det där är en sån jäkla kliché!
(vilket jag inte riktar mot Bobbie alls, hon är ju långt ifrån
den enda som förfäktar den tanken)
Jag försöker skriva om lyckan
Om harmonin och bramåendet, livet när det är så nära
perfekt som det går att komma
När den längtan som finns är fin och inte trasig, uppgiven
När nuet är lätt och rent och kärleksfullt
Jag lyckas kanske inte med det, men jag tänker fortsätta försöka
Jag är i en lyckobubbla med tunna väggar
Jag känner mig hudlös på ett bra sätt, på ett ofarligt sätt
Livet angår mig
Jag vill göra upp planer
Resa, flytta ihop, skriva, vara
Livet, resten av mitt liv!
Jag känner en sån tacksamhet över allt detta
Hur tänker ni?
Kan man skriva intressanta saker om lycka eller
blir det bara platt och övergulligt?
5 kommentarer:
Du har redan bevisat att det går att blogga om lycka utan bli "övergullig". Du kan!
Jag kan nog också. Lite grann. I vissa fall. Och för en kort period. Men riktigt bra blir jag dessvärre bara när livet jävlas med mig.
Vad glad jag blir! Fortsätter med det dådå! Och visst kan du med!
Undrar SÅ vart du tar vägen nu. Arg, kär, glad, kåt, besviken - jag gillar att läsa dig i alla versioner!
Jag tycker att det är enklare att skriva om bedrövelse och sorg än vad det är att skriva om kvitter och lycka. Jag känner också ett större behov av att skriva om de förstnämnda. Jag blev kanske bränd av en släkting som skrev om hur fantastiskt allt var och inte gav utrymme för läsaren själv att avgöra utan liksom tvingade på mig sötaste, gulligaste, mest fantastiska och allt var det var.
Jag tycker ofta att den som skriver om jobbiga saker skriver bättre än när den skriver om lycka.
Jag tror inte det är för att man skadeglädejer sig åt en annans olycka. Jag tror det kanske är för att skribenten kommer närmare och djupare en äkta kärna då som berör på ett annat sätt. Något många läsare känner igen och tampas med själva. Man brukar ju säga botten i mig är botten i dig. Läsarens hjärna arbetar kreativare och vill också vara med på skribentens resa och förstå och lösa eller bara lyssna till en intressant och innehållsrik berättelse, om än sorglig eller tragisk.
Det är i ärlighetens namn inte lika intressant att läsa om lycka.
Men ältande i olycka utan någon utsikt till förändring kan också bli ganska utvattnat och tjatigt. Eller rent av kännas som ett koketterande.
Vad är djupet i lycka? Hur ser nyanserna ut i den som berör lika mycket som olycka kan göra?
Bra dramatik innehåller alltid någon form av hinder eller konflikter. Se en alltigenom lycklig film eller pjäs där inga hinder finns, se en till, och en till och du börjar snart somna.
Lyckliga slut däremot vill man kanske se. Men därifrån. Vill man se del 2 som bara är lycklig då? Jag tror en läsare, åhörare eller tittare omedvetet söker efter dynamiken i alla berättelser.
Beskriven lycka biter lätt sig själv i svansen. För mycket och för långa utläggningar kan upplevas som kommentaren ovanför beskriver det. Och för lite? Går det att skriva för lite? Ja, för en skribent kanske det känns så som är mitt uppe i ett lyckorus och vill och behöver skriva mer. För en läsare är det nog lättare att läsa och ta emot i små doser. Tex dikter, korta eller i och för sig långa. Men just den formen passar eventuellt bättre. Enstaka ord som säger allt.
Oavsett om någon håller med mig eller ej så är nog alla överens om att vara jätteglada för din skull att du är lycklig nu! Jag med!
Tack för era kommentarer! Svarade och fyllde på lite i ett nytt inlägg.
Skicka en kommentar