Planering. För många kanske det är ett negativt ord, något som andas fyrkantighet och fantasilöshet. För mig betyder planering att skapa förutsättningen för att det jag mår bra av och behöver ska hända. Även det lediga semesterlivet kräver planering. Om man ska resa iväg med bil är det bra att ha en kartbok i bilen, eller GPS om man föredrar det. Det är bra att ha dricka och något litet att äta med sig om det blir oväntat långt mellan måltidsstoppen, en rulle hushållspapper om någon skulle spilla eller behöver kissa i diket, ritsaker och pyssel om man reser med barn, bra musik som man gillar att köra bil till. Och så vidare. Få människor skulle säga att man är en fyrkantig tråkmåns bara för att man riggar sin resa så.
Samma sak gäller sommarens semesterveckor när man både själv delar vårdnaden om sina barn (med i mitt fall två olika pappor, som i sin tur har nya familjer med bonusbarn) och har en pojkvän som också har delad vårdnad om sina barn. Det blir en massa pusslande där resor, läger, besök av släktingar etc ska rymmas. Sammanlagt nio barn och åtta vuxna ingår i mitt sommarpussel, utan att man blandar in fler än mig och min pojkvän samt våra ex och deras nya partners med barn. Ingen jättevid cirkel behövs för att det ska bli krångligt.
Om man t ex vill resa bort med barnen alternativt inte (dvs om man vill resa ensam med sin partner) under en vecka så måste det schemaläggas och kollas av med alla. Så att inga dubbelbokningar av något slag sker. För mig är detta vardagsmat inför sommaren och har varit så i femton år. Man börjar planera sin sommar på våren och underrättar de andra familjerna om sina resefunderingar och får samtidigt koll på deras. Det är Skåne hit och Berlin dit. Vecka 28 kommer mormor och från femtonde juli...
Jag vill att sommaren ska innehålla allt. Kanske är det en orimlighet, men jag vill både resa och vara hemma, jag vill både vara med barnen, alla och en och en, och vara ensam med min pojkvän. Ensam som i barnlös, vilket inte betyder att man inte kan träffa andra vuxna. Vilket inte heller betyder att man måste planera varenda dag och skriva ett detaljerat schema över vad man ska göra. Inte alls. Men det vi två vill kräver att vi båda planerar med våra ex och deras nya familjer. För att ge oss själva förutsättningar för att få det vi behöver.
Min pojkvän har inte velat/orkar/prioriterat detta när det gäller tid för bara oss två. Jag drog tidigt in honom i planeringen för att han skulle veta hur jag tänkte och vilka veckor mina ex planerade att göra olika saker. För att vi skulle kunna ha ett samtal och se till att vi fick alla typer av veckor. Eller så tänkte jag i alla fall. Inte han, visade det sig. Jag tror att det är brist på ork och tid som är orsaken. Och ovana kanske. Men för mig känns det lite ledset när de knappt två helt barnlösa veckor (av sju) jag hade utverkat för egen del visar sig vara en barnvecka och en jobbvecka för honom. Det är lite svårt att inte känna att ensam tid med mig är lågt prioriterat i hans värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar