Mitt barn funderar högt vid läggdags, det handlar om en vän - hennes bästis - som... Hon hittar inte orden riktigt och jag väntar, vill inte lägga dem i hennes mun. Hon tar sats igen: ... som inte typ lägger upp bilder på oss på facebook eller skriver att hon ska träffa finaste Yngstan när vi ska vara med varann. Hon bara "OK" när jag frågar om vi ska träffas.
Vi pratar om att människor är olika, och mitt barn säger att hon ju är ganska lik sin bästis. Att hon inte heller gör så. Och att hon kan reta sig på kompisar som håller på hela tiden, med tusen hjärtan i statusen och alla är den finaste och bästa. Att det är ganska skönt att slippa det där. Och hur mycket betyder det, egentligen, om man skriver det till typ alla? Och att hon vet att hennes bästis tycker om henne, att de är bästisar på sant och att det inte finns nåt att oroa sig över.
Mitt barn säger godnatt och somnar. Jag funderar vidare: så lika vi är hon och jag. Vi behöver bli sedda men tycker också att det lätt kan bli lite för mycket och för smetigt.
Jag tror att det är såhär, för både stora och små: Bekräftelsen måste komma spontant. Den måste vara bekräftarens alldeles egna och får inte kännas kopierad eller uttänkt. Och den kan vara av olika slag: verbal i tal eller skrift, eller fysisk i form av blickar eller beröring. Och det gäller oavsett om vi pratar om kärlek eller vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar