Måndagsmorgon. Sömnig men ändå alert, hur nu det hänger ihop. Men det var jag i alla fall. Sugen på arbete och med bra koll på vad som ska göras nu när sommarens ringrost har slipats av lite.
Träffar älsklingen på bussen. Vi kommer in på barnen och jag berättar att kanske, kanske ska Äldsten flytta hemifrån nu snart. Jag vågar knappt säga det högt, eftersom det inte är klart och jag tror inte på det förrän det är ett faktum. Så jag säger ingen mer om det nu.
Hans äldsta barn ska börja plugga nu i höst och planen har varit att hen ska flytta hemifrån och dela bostad med en kompis. Nu verkar det dock inte bli så. Hen är orolig över ekonomin och vill inte ta studielån utan bara bidraget och jobba lite upptill. Och bo kvar hemma. Ok, säger min pojkvän. Då ska hen det, för jag vill stötta mitt barn så att hen vågar börja plugga.
Mina åsikter om detta sitter på ett ris i skogen och det ska de göra. Jag har ingen rätt eller vilja att ha en åsikt om det. Eller jo: jag har rätt att ha en åsikt men inte att framföra den.
Vad jag däremot har rätt till är min egen reaktion inför det som nu gäller. Och mitt sätt att hantera. För det som gäller är: vi kan inte flytta ihop på minst tre år. Kanske fler om hans andra barn också önskar bo hemma under studietiden. Mitt sätt att hantera detta är: stäng av all längtan och alla drömmar om att bo ihop. Sluta tänka på gemensamt liv alla dagar. Radera hemnet-appen.
Ja, jag är ledsen. Ja, jag längtade. Som fan. Jag ville detta så mycket!
Jag kommer igen, jodå. Och inget förändras, mer än att jag slutar längta. Realist. Fötterna på jorden. Det som är bra är att jag slipper tänka på att lämna min lägenhet, som jag älskar. Och att jag slipper fundera över hur man skruvar ner mina garderober. Varje moln...
4 kommentarer:
Ja ibland får man nog bestämma sig för att man måste sluta lägga energi på att tänka på. Även om det är svårt. Men att man liksom kanske istället får investera lite långsiktigt i nuläget och avfärda framtidsplanerna. Kanske är det att tapetera om, möblera om, satsa på. Och radera appen, inte tussa ihop hans saker med dina, inte möblera ett hem ni inte har ock så vidare.
Lycka till med längtandet!
Jag tror att det handlar om i vilken grad man behöver struktur och ramar för att må bra. Jag fixar inte det helt kaosartade, då hittar jag inte min plats. Men om jag vet vad som gäller, lite grovt skissat, så kan jag vara spontan och flexibel i det. Att vara i nuet, helt närvarande, bygger på att jag vet vad nuet består av och inte.
Tänk om ni kunde fixat en liten stuga tillsammans... Att göra till ER och kunna åka till då och då.
Barn som går på gymnasiet behöver ju inte passas. De kan vara hemma själva en helg när ni åker iväg till erat gemensamma lilla hem... :-)
Jaa L: det hade ju varit fint förstås. Men det finns inga pengar till det - särskilt inte nu med varsitt boende. Det jag vill ha är gemensam vardag i ett gemensamt hem. Med eller utan barn.
Det jag inte riktigt hanterar bra är det här väsk-livet: att varannan vecka bo borta. Det är som att vara ett barn med växelvis boende men utan att ha sin egen plats i det ena hemmet. Det är ok under en tid men sliter på sikt. I alla fall på mig.
Skicka en kommentar