Att vara introvert

Svenska Dagbladet har en högintressant artikelserie den här veckan (länkar till den första av tre artiklar, från i måndags). Det handlar om introvert (kontra extrovert) personlighet och hur man fungerar i samspel med andra människor när man är det ena eller det andra. Och om att vårt västerländska samhälle - så som det ser ut nu i alla fall - premierar och är anpassat till extroverta människor.

Skillnaden mellan att vara introvert och extrovert handlar såvitt jag förstår först och främst om hur ens hjärna reagerar på (och i vilken mån den behöver) stimulans utifrån. Där den extroverte både kan hantera yttre stimulans och behöver det för att må bra, för att känna sig levande och kreativ, så har den introverte svårt att klara av en för stor mängd yttre intryck under för lång tid. Hen behöver tystnad och lugn runt om sig. Man kan säga att den extrovertes bränsle är stimulans utifrån medan den introvertes energi till övervägande del kommer inifrån hen själv. Den extroverte laddar sina batterier genom att vara med andra, den introverte gör det genom att dra sig tillbaka till lugn och ensamhet.

Artikelförfattarna är noga med att inte göra några värderingar: det handlar inte om att säga att det ena eller andra är bättre. Däremot är det uppenbart att den som är övervägande extrovert har lättare att klara sig i samhället och framstår som mer socialt kompetent - kanske rentav som mer kompetent över huvud taget. Alla "vill" vara extroverta eftersom det är det som anses värdefullt och rätt: att kunna - och tycka om att - mingla, nätverka, prata med alla om högt och lågt, snabbt kasta sig mellan människor och samtalsämnen. Medan den introverte framstår/framställs som blyg och lite trög, trött.

Den amerikanska författaren Susan Cain (som man kan lyssna till här) har skrivit en bok om att vara introvert i en extrovert värld. Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking. En beställning gick just iväg och även om jag kan vara lite skeptisk till den typen av böcker så tror jag att den kommer att ge mig något värdefullt.

Cain påpekar att introvert inte är detsamma som blyg. Blygsel har att göra med rädsla för att bli socialt dömd, för att anses fel. Det är inte samma sak. Förväxlingen mellan de två begreppen är lätt att förstå, särskilt i ett samhälle där introversion socialt bedöms som just fel! Den introverte lär sig redan från det att hen är liten att i sociala sammanhang - skolan, fester etc - är hen fel.

Jag kände igen mig i precis allt som Susan Cain berättade om i sitt föredrag och känner att jag förstår mig själv ännu lite mer och bättre. Det som rör sig i mitt huvud just nu är hur olika dimensioner i en personlighet - min t ex - krockar. Asperger och introvert. Hur ser den kartan ut?