Man ska verkligen inte. Prata om det som gör ont när man är trött. Sent på kvällen. När man dessutom inte är riktigt nykter. Det blir dramatiskt och fel. Gud så väl jag vet det. Och ändå.
Dagen efter. I värmande sol och med pigga ögon är allt på ett annat sätt och jag känner mig lika trygg som jag brukar, som jag har all anledning till.
Vi pratar och vänder och vrider. Bagage har inte bara jag, han blir defensiv och ledsen fast jag verkligen anstränger mig för att tydligt säga att det som gör ont i mig inte är hans fel. Eller ansvar. Inte på något sätt. Att jag känner mig jämförd och att alla jämförelser utfaller till min nackdel, det beror på att jag aldrig har känt mig sedd och bekräftad. Att vara den fula kompisen, den töntiga tjejen, den tjocka och trista. Den som hakar på.
Jag vet att det inte är så, att jag inte är det. Verkligen vet jag det. Men det hjälper inte alltid. Ibland gör orden så ont, så ont.
Och i det skäms jag. I känsligheten. Jag vill vara trygg och cool och lita. Jag vill inte bry mig om mitt utseende på det där ängsliga livrädda sättet.
Men en sak vill jag, måste jag. Närhet. Ödsligheten när han inte tar i mig, när hans kropp inte är tillgänglig, den gör mig skräckslagen. Jag måste få hudens värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar