Att prata om det igen, lite till. Att förklara igen, på annat sätt och efter att ha förstått ännu lite mer själv. Lugnt, stillsamt. Jag älskar honom för det också: att han kan lyssna och låta mig ta saker i mitt tempo. När vi pratar igenom saker lugnt finns inget att oroa sig för. Det är vi och vi förstår varandra. Och vi är mer lika än det ibland känns. Vi behöver båda struktur i tillvaron, fast på lite olika sätt. Vi är båda rastlösa men hanterar det olika. Han är mer van vid att vara särbo än jag är och han är mer av wereever I lay my hat... Ibland blir han en för ivrig problemlösare och då gör hans fokuserade sätt att försöka komma vidare, att jag känner mig som ett problem, som någon som ska diagnosticeras. Värmen försvinner och jag blir rädd.
Vi pratade om det. Också. Att det inte går att lösa detta och att det inte ska lösas, bara hanteras. Och att det är jag och inte han som ska göra det. Att det jag vill ha av honom är någon som lyssnar och ser mig och som kan hålla om. Någon som inte gör någon stor affär av det hela. Inte förstorar upp.
Det var det mitt ex alltid gjorde: förstorade upp. Inget problem, ingen fråga var så liten att den inte kunde vara föremål för nattplenum fram tills att jag somnade rödgråten och utmattad framåt tre på natten. Ingen fråga blev någonsin klar på en natt. Konflikten som livsluft.
Så vill jag aldrig mer ha det och varje steg åt det hållet, hur litet det än är, får mig att frysa och känna mig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar