Skammen såhär efteråt

Jag tänker om livet att jag inte vill ångra saker. För mig fungerar det som en slags kompass eller mätare:  det jag gör eller tänker göra nu - är det nåt jag verkligen vill? Är det jag? Kommer jag att kunna stå för detta sen också? Om en timme när jag är glad igen, i morgon när jag är nykter igen eller om ett år när jag kan se på mig själv med lite mer perspektiv. Till stor del handlar det om att ha integritet och vara sann mot sig själv. Inte ryckas med av vad andra gör och vill och tycker utan att fundera över vad jag vill. Också.

Jag har i hela mitt liv haft en tendens till att haka på för snabbt, utan att tänka. Mån om att få vara med. Jag kan se att det är en effekt av att ha varit mobbad som barn. Om någon har velat vara med mig så har  jag varit med, även om det inneburit att jag fått anpassa mig mer än vad jag egentligen velat, tvingats använda skohorn för att få in min egen personlighet och hålla tyst om mina åsikter och tankar. Och det är ju rätt självklart att det inte är positivt för självkänslan.

Med åren har jag blivit tryggare och bättre på att fundera på vad jag själv vill, sätta ner foten mot det som känts fel och se till mig själv - också. Säga nej till det som inte är jag. Men ibland har jag ändå, det ser jag i efterhand, misslyckats med min föresats och gjort saker jag ångrar. Jag kan acceptera att det är så för det vore orimligt att kräva av sig själv att man ska kunna genomskåda varenda person, situation, relation direkt och veta vad man ska gå in i och inte. Det går inte.

Men ibland bränner skammen över att ha missbedömt ändå till. Som när jag häromdagen fick veta att en kille jag dejtade för några år sedan och som är jämngammal med mig, är ihop med en tjej som inte ser ut att vara en dag över 20 och som - likt en del tjejer i den åldern - gödslar de sociala medierna med lättklädda/porriga bilder av sig själv. Jag skäms tredubbelt. Jag skäms för att jag inte för mitt liv kan förstå vad jag såg hos honom (en skam som gränsar till äckel), jag skäms för att jag tänker att det han gör nu på nåt sätt smetar på mig och jag skäms för att jag känner att jag dömer honom (och henne!) utan att egentligen veta hur deras relation ser ut. Jag som är så stolt över att inte vara fördomsfull är tydligen proppfull med fördomar om medelålders män som raggar på unga tjejer. Visar det sig. Jag rodnar långt ner på halsen.

Varför var jag med honom? Vad stod han för? Vad intalade jag mig? Jag tvingar mig tillbaka till den tiden och vet med säkerhet: jag kände ingenting utom en slags trotsighet och längtan bort från allt som var trasigt. Han var bra att prata med, visst. Men där var det stopp. Och det visste jag redan då. Det fanns inget utanför det.

Jag kan förlåta mig själv för det, absolut. Har egentligen gjort det för länge sen. Men det är nyttigt att tvinga sig tillbaka, aldrig glömma hur lätt det är att lura sig själv. Jag tror att det kan hjälpa mig att se klarare på det som är nu. Att inte upprepa liknande misstag.