Ett av de första kalenderinläggen handlar om Genus - en vän som bor långt bort - så detta blir en berättelse om någon annan.
Jag kallar henne Maria men det heter hon förstås inte. Hon var min granne för länge sen i en annan stad, i ett annat liv. Mina barn lekte med hennes men vi, vi lärde inte känna varandra. Inte mer än hej och så över häcken. Sånt som rörde barnen. Jag var blyg och hon... ja nu efteråt har jag fått veta att hon mådde skit under de där åren och att hennes minnen är vaga och fulla av luckor. Det är så det lätt blir när livet bara handlar om överlevnad. Men det var nåt med henne som fick mig att undra vem hon var egentligen och som gjorde att jag aldrig kunde glömma henne. Något fick mig att se bakom och känna att om bara hennes liv redde upp sig och jag var lite mindre blyg så. Så skulle vi kunna bli vänner.
Men så flyttade jag från stan och eftersom vi knappt kände varann fanns det ingen kontakt att hålla. Hon försvann. Och jag.
Tio år senare hittade jag henne på facebook. Efter ett par trevande inledande mail blev vi allt öppnare och insåg ganska snart att vi ville träffas. En bitande kall januaridag mötte jag henne vid tåget och vi tillbringade fyra timmar på ett fik, oavbrutet pratande. jag kan inte säga att det var som om tiden stått stilla, för det fanns ju ingen vänskap att falla tillbaka på. Men en vän är hon. Blev hon över te och mackor den eftermiddagen. Och det känns som om jag alltid har känt henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar