Nu är den lilla familjediktatorn igång igen och har synpunkter på allt och inget, stort och smått. Efter ett l å n g t samtal igår kväll, eller i slutet av det, kom det fram att det som är jobbigt och det hon är ledsen över är att hennes pappa och jag är skilda. Och det har jag ju inga som helst problem med att förstå. Klart hon tycker att det är ledset och att hon skulle vilja att vi var tillsammans. I alla fall en del av henne skulle vilja det. Den andra delen vet att det aldrig skulle funka och att ingen av oss, inte hon heller, skulle vara glad då. Men att hon fortfarande sörjer sin trasiga familj, det förstår jag och i den sorgen kan jag trösta henne.
Men det som händer är inte att hon säger att hon är ledsen över det och behöver tröst. Nej det som kommer ur hennes mun är klagomål på allt och inget som jag gör. Var jag sitter vid middagsbordet, att jag sitter nära min pojkvän i soffan, att jag skrattade åt Mellans skämt men inte åt hennes, att jag köpte kex när Äldsten bad mig men inte tuggummi som hon ville ha. Etcetera. Bara det som saknas och fattas ur hennes perspektiv nämns och i de lägena är jag världens sämsta mamma och hon vill bo hos sin pappa.
Jag säger åt henne att hon får det om hon verkligen vill, att det är hennes beslut som hon får lov att fatta men inte mitt. Inte min önskan. Och att det i vilket fall som helst inte är ett beslut som ska fattas i affekt pga ett kexpaket eller ett skratt på fel ställe. Det fattar hon. Vad hon också fattar, tror jag, även om hon inte riktigt förmår att göra det, är att man måste ta ansvar för sig själv och sina egna känslor, att man inte kan förändra någon annan än sig själv. Att det är både respektlöst och dödfött att ens försöka. Hon förstår att hennes ständiga bevakning av mig, hennes klagande och fokus på varenda minimal oförrätt, gör mig ledsen och dessutom - rent krasst - är kontraproduktivt. Men sen är det där med att bete sig utifrån sina insikter och där är hon inte.
Men jag har hopp om att hon ska nå dit. Det kommer att ta lite tid och möda men jag är optimist. Och nu närjag har gjort klart för henne att det finns saker som jag inte accepterar att hon lägger sig i känns det bättre för mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar