Jag har jobbat hela förmiddagen och fram till nu med en och samma, grandiost tråkiga arbetsuppgift. Det var så själsligt förödande att jag har svårt att starta om och göra nåt vettigt resten av dagen. Nåt annat än pilla mig i naveln och läsa en tidning vill säga.
Jag och min älskling träffade min mamma nu i helgen och det var riktigt trevligt. Jag har inga stora förhoppningar om trevlig samvaro sådär på riktigt med min mamma, allt på plussidan om uthärdligt är en framgång. Vi var bara där ett par timmar och det är ungefär så länge jag står ut, när det är fler än hon och jag. Varför är det så? Om jag är där ensam kan jag hålla ut i två dagar. Jo, för jag tar ansvar för andras trivsel. Jag skäms över att det är så långsamt, i ordets alla bemärkelser, att vara där. Tänker ungefär Gud vad de måste tycka att detta är trist! Min pojkvän fick mig att inse det. Och att det faktiskt är både orimligt och onödigt att ta ett sådant ansvar. Även om han sånär förgås av uttråkning (vilket han inte gjorde) så dör man inte av att konversera en tråkigt tant i några timmar. Det bara känns så. För mig, särskilt. Och dessutom kan han ta ansvar för sig själv.
Jag har för länge sen slutat dagdrömma om andra föräldrar och syskon. De är som de är och det är bara att gilla läget. Men jag har också insett att man inte måste umgås med dem. Man måste inte stanna en vecka när man hälsar på, man måste inte resa med dem på sommaren, man måste inte fira jul och andra helger med dem. Man måste faktiskt ingenting, men man kan om man vill. Man kan det man vill. Och jag vill träffa min mamma lite då och då men inte för länge och inte för ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar