Jag fortsätter på samma spår som innan. Var det någon som såg Robins igår kväll? Jag kollade med ett halvt öga, tycker att såna där pratisar kan vara lite tröttsamma. Men så dök två av mina humorfavoriter upp: Johan Glans och Henrik Dorsin. Så då var jag ju tvungen att titta lite mer tvåögt.
Robin visade ett gammalt klipp med en ung Johan Glans i stor blond kalufs, en frisyr som Glans förklarade med att han ville se ut som Kurt Cobain i Nirvana. Men landade i att mer likna Ann-Britt på Försäkringskassan. Jag skrattade omotiverat högt, Yngstan gjorde sin men mamma då-min. (Kärleksfullt överseende, betyder den oftast).
Idag tänker jag på det igen. Att vilja se ut som en rebellisk rockstjärna men mer likna en medelålders tant. Eller att vilja se ut som Kim Wilde men bara vara en rultig och charmlös tonåring i en håla på landet. Att fortsätta känna så tills man är vuxen med marginal och plötsligt möts av människor som tycker att man är... vacker? söt? Jo, det är fint men också väldigt oväntat och ovant. Och hard to believe. Det tog ett tag innan jag accepterade, fattade att folk inte drev med mig. Jag har aldrig landat i att ta för givet och ens verkligen tro på det. Jag känner mig inte som en snygg tjej. Det gör mig sårbar och i behov av att få höra- Och, det inser jag ju, lätt att ljuga för. Om nån skulle vilja.
Det är lätt att intellektualisera och säga att utseendet inte spelar någon roll, att det är insidan som räknas. Men den som på fullt allvar kan bortse från sin utsida är antingen beundransvärt stark och trygg eller helt världsfrånvänd. Det spelar ingen roll att jag har läst massor av böcker om kön, makt, feminism och what ever. Jag är en del av ett samhälle där utsidan är viktig och jag är en social varelse, liksom de flesta andra. Därför vill jag bli sedd och omtyckt. Därför känner jag mig ledsen när jag inte blir sedd. När andra är snygga men inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar