En bra människa

Som ett led i renoveringen av den här bloggen tog jag bort beskrivningen. Den har bytt skepnad några gånger genom åren men nu känns det inte som om den ens behövs längre. Om det skulle vara så att någon kommer hit för första gången - någon som inte har historiken klar för sig - så får inläggen tala för sig själva.

Det finns en länk mellan mig nu, denna soliga aprilsöndag, och alla jag som funnits sen jag krystades ut ur min mammas mage en torsdagseftermiddag i slutet av 60-talet. Allt som hänt sen dess har satt spår, olika spår av olika vikt. En del minns jag inte ens, men de finns där och ibland blir jag påmind. Saker jag inte ens visste om eller för länge sen hade glömt kommer upp i dagen och säger mig något om tillvaron och mig själv.

Jag tänker mycket på ansvar. Att ta ansvar för sig själv och alltid vara - och göra - sitt bästa. Eller i alla fall försöka. Och att aldrig skylla ifrån sig. Det betyder inte att allt som händer är en eget fel. Absolut inte! Om andra skadar en eller man råkar ut för en olycka är det så klart inte så att man har sig själv att skylla, per definition (även om man kan ha del i skulden genom slarv eller egen dumhet). Men hur man hanterar och reagerar: det är ens eget ansvar. Alltid. Det finns alltid utrymme för att reagera ansvarsfullt på det som händer en.

Intimt sammankopplat med att ta eget ansvar är insikten om att det jag gör påverkar andra. Om jag är sur eller glad, om jag skyller på andra eller tar ansvar själv, om jag försöker fylla mitt liv med innehåll själv eller förväntar mig att andra ska roa mig och göra mitt liv kul och intressant. Alla sådana... ställningstaganden påverkar de människor jag har runt mig.

Jag vill vara mitt bästa och jag vill ta ansvar och jag vill alltid tänka på att det jag gör påverkar min familj och mina vänner. Jag är inte bra på det alltid. Kanske inte ens ofta. Men jag försöker och jag tänker på det. Jag vill det för min skull och för deras. För att jag tror att det är den viktigaste grunden till att vara en bra människa.