Mamman och rädslorna

Min mamma lyssnar på mig och jag berättar om oron
Jag berättar om att jag är rädd och jag kan göra det
utan att bli rädd för min egen rädsla
Och utan att känna att hon gör sig bilder  
Hon är den enda som det känns riktigt tryggt att berätta för
och det är både märkvärdigt och alldeles självklart
på samma gång
Självklart för att hon är min mamma
Märkvärdigt för att vår relation absolut inte är,
eller framför allt har varit, problemfri
(Men vilkas relation är det?)

Rädslan är flera och jag måste vara modig nog
att erkänna att de finns, rädslorna
Rädslan för att jag, utan att fatta eller märka det hamnar i en
destruktiv och dysfunktionell relation igen
Bara fel på andra sätt
Såklart - jag skulle ju aldrig upprepa samma misstag    
Jag skulle aldrig bli ihop med en svartsjuk, kontrollerande,
dominerande människa
med ett maniskt behov av att veta allt om mig och
vara med mig hela tiden                  
Min älskade är inget av det
Han är på många sätt tvärtom och det älskar honom för
Jag älskar honom inte för att han är en antites,
utan för att han är lik mig
Vi har samma behov, funkar på samma sätt
Men tänk om jag ändå anpassar mig på ett sätt som inte är sunt?
Tänk om jag inte märker att det är vad som sker, för att jag är så
lycklig med honom,
för att jag är så nöjd i vårt gemensamma liv
Hur vet man?
Går det någonsin att veta?

Det känns ju inte så!
Men gjorde det det med exmannen då?
Nej såklart inte

Men, och det är viktigt - exmannen och jag hade stora konflikter
tidigt i vår relation
Det handlade om sex, om städning och pengar och om
att få vara ifred
Det vill säga ungefär samma saker som var problemet hela tiden
Det enda som inte var konfliktfyllt redan från början var
barnen
Hur man är med barn och i vilket mån man ska styra och ställa
Hur man är med andras barn och sitt eget

Med min älskade finns inget av det
Jag har inte varit arg på honom en enda gång
Inte arg på det sätt som jag ofta var förr, sådär så jag ville
kasta saker omkring mig
Jag har varit ledsen några gånger, men inte på det förtvivlade sättet
som fick mig att vilja försvinna, som gjorde att jag inte kunde andas
Jag har aldrig känt mig trött och uppgiven, aldrig haft panik
Inte på det sättet

Men tänk om det är andra saker?
Annat som jag kommer att märka sen
Tänk om jag anpassar mig till hans rytm och hans behov
gör dem till mina på ett sätt som jag inte märker
men som kommer att få negativa konsekvenser när jag upptäcker det
Det är meningen med relationen såklart - detta att anpassa sig
Men då måste båda
Och samtidigt ingen

Mamma lyssnar och förstår
Fint att ha henne