Mina barn. Tre älskade människor.

En liten flicka med stort hjärta och också en för mig påfrestande likhet med sin pappa, som bland annat yttrar sig i en benägenhet att vilja älta och kommentera allt och alla och att ha lite svårt att sätta stopp för sig själv. Behärska sina önskningar och se att andra kan ha minst lika berättigade behov eller önskemål, som går på tvärs. Till det yttre är hon lik mig men till det inre mycket mer lik honom och trots att jag älskar henne lika mycket som de båda andra barnen så gör de mig aldrig lika arga och förtvivlade som hon kan göra. Jag gråter av frustration pga henne minst en gång i veckan och jag tror inte att jag har gråtit pga något som de andra har gjort sedan de lämnade sexårstrotsen. Om ens då. Det har emellanåt varit en stor sak för mig och något jag skrivit mycket om här och som jag har fått rätt mycket mothugg för. Jag kan förstå det, på ett sätt. Jag har säkert varit oresonlig och dum ibland och uttryckt mig klumpigt. Men samtidigt kan jag bli så väldigt trött på den här normen som säger att man ska vara så himla tålmodig och uppoffrande (särskilt när man är mamma). Jag är mycket mer lugn och sansad än det kanske kan verka men ibland blir det för mycket. När det känns som att hela livet ska anpassas till en elvaårig primadonna och när (det uttalade) hotet är Annars flyttar jag till pappa, då är jag ibland benägen att tänka Ja, gör du det! I en kvart eller så tills jag blir glad igen och kommer på att jag skulle längta ihjäl mig då.