Solljuset silar sig in genom gardinen, en ny dag vaknar och sträcker på sig. Jag jobbar hemma idag men har vara-på-jobbet tempo i kroppen och känner mig pigg och kreativ. Hemma-jobbet är ett privilegium, det är jag väl medveten om, men samtidigt är det en självklarhet i mitt liv. Att jag inte måste vara på plats jämt. Jag tycker om variationen: att det finns olika sorters dagar och att vissa är såna här.
Jag har det bra. Det är en insikt som kommer över mig extra mycket somliga dagar. Mitt liv, hur det är nu jämfört med förut och med vad jag trott tidigare i livet. Jag tror att alla har drömmar och funderingar om vilket liv de vill leva och även om det aldrig kan bli exakt så som man drömmer om så måste jag säga att ganska mycket är just vad jag har längtat efter. Mitt liv är inte problemfritt såklart, vilket liv är det? Men det inehåller det mest väsentliga och jag känner att jag är tillfreds. Jag skulle inte vilja vara utan ens de mest smärtsamma och svårhanterade erfarenheterna. De har ju varit med och gjort mig till den jag är nu. Utan dem skulle jag vara en annan och jag är nöjd med att vara den jag är. Allt som har gjort ont har lärt mig att hantera smärta, sveken som jag utsatt människor för har lärt mig saker om mig själv. Jag vet mer om mig själv nu än någonsin förut och jag tycker om det. Jag tycker om mig själv så som jag är.
Kärleken är viktig och den är en positiv spiral. När jag känner mig sedd och älskad för den jag är, då tycker jag om mig själv. Och den som tycker om sig själv utstrålar kärlek och får ännu mer tillbaka. Kärlek är inget man kan kräva, kärlek ger och får man.
Igår kväll såg jag lite av ett teveprogram som verkade handla om människor som skiljt sig och hittat tillbaka till varandra. En kvinna sa om sin man att han är så romantisk, han lägger nedfallna äpplen som ett hjärta på gräsmattan så att hon ska se det, han paddlar genom den tunna höstisen så att det bildas en hjärtform. Romantiskt på ett klassiskt sätt, så som det är på film. Om det är måttstocken är min pojkvän inte ett dugg romantisk. Han har aldrig gett mig något hjärtformat, smugit ner ett kärleksbrev i min väska, kommit hem med blommor, tänt levande ljus på badkarskanten eller nåt annat som anses romantiskt. Men han är bra på att hitta på saker, ta mig med på utflykter och fundera ut nya sätt att tillbringa våra helger. Han vill resa och upptäcka tillsammans med mig och han ser och älskar mig. Som jag är. Det tycker jag är det allra finaste man kan ge en annan människa.
... men jo det klart att jag blir glad över hemliga små brev, en musiklänk, en röd ros... för att jag som kvinna har lärt mig att jag ska bli det men också för att det visar att någon tänker på mig och visar det. Det är tanken som räknas är fint på ett sätt, men bara tankar blir ju lite fattigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar