Ett djupt andetag

Jag är en nöjd person
Står ut med det mesta utan att gnälla
Och är bra på att anpassa mig till andras behov

Det är goda sidor om man tänker på vad motsatsen skulle innebära:
Att vara en missnöjd person
Att gnälla över minsta lilla
Och ha svårt att anpassa sig till andra

Men ibland tänker jag ändå att jag borde vara lite mindre av allt det där.
Att nöjdhet kan vara detsamma som att ha litet driv, att vara mätt och avstannad
Att viljan att vara glad och anpasslig både kan missbrukas av andra som bara kör på med sitt och leda till att jag till slut blir så frustrerad över att det aldrig blir som jag vill att jag tar för mig på ett dåligt sätt. Jag tänker ibland att det var vad som hände i min förra relation. Efter år av att snällt (försöka) vara tillags tröttnade jag på det och blev ett oempatiskt monster i min vilja att få bestämma över mig själv. Å andra sidan: jag bör ha lärt mig något av det. Jag tror att jag bland annat har lärt mig att man ska känna efter i magen och inte göra sådant som tar emot där. Lyssna inåt och fråga sig själv om det verkligen känns bra, det som håller på att hända.

I min relation tror jag att jag är ganska bra på det. Jag lever numera med en man som visar mig respekt och som är lyhörd för vad jag vill och tänker, men som också har mycket egen vilja, egna projekt och egna idéer. Som är villig att anpassa sig till en del och som också har en del saker som han inte förhandlar bort. Jag tycker om det och har inga problen med det. Han är tydlig och jag har för länge sen lärt mig att det inte har med mig att göra. Vi är två vuxna människor med vanor och egna liv och det är förutsättningen för att vi ska vara lyckliga tillsammans. Inte ett hinder. Jag vill aldrig mer gå in i något symbiotiskt där målet är att man ska ha total tillgång till allt hos varandra hela tiden. Det passar inte mig och det passar inte honom heller.

På jobbet är jag lite sämre på att säga nej och sätta gränser runt mig på ett bra sätt men jag jobbar på det. Jag hör ibland mig själv, med glad och kvittrig röst, uppmuntra idéer som jag inte tycker låter det minsta kul och aldrig i helvete vill ställa mig bakom eller vara med och realisera. Det leder till att jag emellanåt blir sittande med väldigt konstiga arbetsuppgifter och undrar hur detta gick till... Men jag har mer integritet än för några år sen och det faktum att jag mår bättre och har mer energi gör att jag orkar ha en tydligare linje. Jag är pigg nog att inte bara jamsa med.

Med barnen är jag nöjd för att de mår bättre nu, alla tre, än innan skilsmässan. För att vårt lilla liv härhemma, både ensamma och med min pojkvän, funkar allt bättre. Vi börjar få familjevanor och alla lär känna varandra. Det tar tid men det händer, och det gör mig varm i hjärtat att höra Mellan och min pojkvän skämta med varandra vid middagen, utan att jag är där och styr upp.

Min enda egentliga oro nu, när det gäller barnen, är att det är hög att börja knuffa ut Äldsten ur boet. Han måste bli vuxen, skaffa sig en egen bostad och ett vuxet liv där han själv sköter allt runt sig. Nu bor han på hotell hemma, betalar "hyra" som kidsen säger, och hjälper till på en miniminivå. Barnaliv för en vuxen man, bara med betydligt mer pengar än barn har. Det håller inte, det är inte snällt att låta honom hållas. Det är en björntjänst. Jag drar ett djupt andetag.