Jag ser ljuset i slutet av en tunnel, eller två: en jobbtunnel och en sjuktunnel. Jag känner mig fullt frisk och med en mage som lever samma liv som jag för första gången på några veckor. Och från och med nästa vecka har jag delvis nya arbetsuppgifter och går in i en fas som inte har lugnare tempå men väl annat innehåll. Jag ser fram emot det.
Glädjen över en kropp som är på min sida och alla saker som jag laddar för att göra fyller mig med energi. Med ork att göra en mental storstädning också. Det ligger fortfarande saker och skräpar i vrårna, jag ser det nu och jag vill skura och damma. Jag vill öppna fönstrena på vid gavel i den kyliga vårvinden och vädra ut den unkna lukten av gammalt dåligt självförtroende och litenhet. Jag vill våga ta emot den kärlek jag får, på allvar. Jag har trott att jag har litat på den, men jag inser nu att jag inte riktigt har vågat släppa in. Det har funnits en liten beredskap för att han ska tröttna och lämna, för att det ska visa sig att jag bara var ett tröstpris och en tillfällig historia. Så är det inte, det vet jag och det finns inget i hans beteende som talar för att jag behöver vara rädd. Det ligger helt hos mig. Kärleken har gjort mig lite rädd, mitt i allt det varma och säkra.
Gammal skåpmat i form av bitterhet mot min exman ska också städas ut. Jag har svårt att förlåta hans övergrepp och manipulation, men minst lika mycket handlar det om att förlåta mig själv för att jag tillät det och för att jag stannade så länge. Jag kunde inte se det jag ser nu och även om mina vänner och min mamma varnade mig tog jag det inte tillräckligt mycket på allvar. De kunde ha skrikit ännu högre men jag hade nog inte lyssnat ändå, jag var inte redo för att se. Det måste jag förlåta mig själv för. Jag är en annan nu och det är dags att landa på andra sidan. I ett rent jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar