Tack fina Livet just nu för din kloka kommentar. Jag svarar här.
Jo. Så är det delvis. Jag är rädd för att vara klängig och krävande, mycket för att jag levt med en man som var sådan och absolut inte vill vara som han. Jag har bara antytt att jag skulle vilja att min pojkvän kom hit, och det beror dels på att jag inte vill kräva och dels på att jag är van vid och tar för givet att man pysslar om den som är sjuk. En av min exmans godaste sidor var (är) hans omtänksamhet. Han skulle aldrig ha lämnat mig ensam såhär. Jag kan leva med att det är annorlunda nu, men jag är inte van. Van vid att jag måste säga till: Bry dig om mig! Visa mig att du älskar mig, i handling! Men jag lär mig, jag måste ju.
Kommunikation är viktigt och funkar inte alltid. Nu har det uppenbarligen inte funkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar