De senaste dagarna har mitt liv gått in en ny lugn lunk. Tryggare, säkrare. Lika älskad som innan, men mer landad. Ännu mer.
Fredagskvällen var lite dyster. Vi gick på after work och det var mysigt men jag kände mig låg och lite ledsen. När vi kom hem tog vi ett glas vin i soffan men det kändes som ett undvikande att sitta där och lyssna på musik och vara som vanligt. Samtidigt kände jag att inte riktigt ville eller kunde ta tag i det som kändes ledset.
När vi hade gått och lagt oss gick det inte längre, vi pratade och jag försökte både förklara och låta bli att gråta. Jag vet inte om nåt av det lyckades så bra, men han verkade förstå. Och jag vill verkligen bli förstådd!
Det handlar inte om att jag vill att han ska vara på nåt annat sätt, jag vill inte göra om honom. Jag är lycklig med honom, med mitt liv. Lyckligare och mer tillfreds än någonsin i livet.
Det olyckostråk som finns mig handlar inte om honom utan om mig, mina drömmar och behov. Både vad jag är van vid och vad jag har en bottenlös längtan efter: att bli sedd och omtyckt.
Det handlar också om att jag vill vara spontan och romantisk, att jag tycker om det och tror att jag kan, men ändå inte vet om det landar rätt. När inget kommer tillbaka - beror det på att han tycker att det är larvigt? Jag vill inte göra honom besvärad. Nu vet jag bättre: han blir glad men vet inte riktigt hur han ska göra själv. Vi är olika och så måste det få lov att vara. Nu vågar jag mer, nu känns det roligt att vara jag igen. Jag lär mig mer och mer att jag kan, att jag är omtyckt och att det jag gör fungerar. Det tar tid men det blir bättre.
Vi reste bort över helgen och det var värdefullt. Tid för oss och en bunt nya intryck med hem. Igår kväll somnade vi tidigt, trots sommartiden, och nu är det en ny vecka med nya projekt. Påsken är planerad och bokad och sommarens resa till en huvudstad jag aldrig varit i är en skiss. Livet, det fina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar