Tänker en massa på det där med
barnen.
Ansvaret.
Pysslet
med dem.
Att vara dem nära,
en närvarande förälder
som liksom aldrig försvinner
ut i sitt egna-
Det är mammans roll.
Ja. År 2009 är det fortfarande mammans
roll.
Om jag tittar mig omkring
bland vänner
och andra
på bussen
i gallerian
på stranden
Pappor leker.
Lyssnar.
Kramar och tröstar. Jo, också.
Men de somnar
försvinner i sig själva
pratar med andra vuxna.
Och det går bra.
För det finns en mamma
som inte försvinner.
Har jag fel?
Är jag bara en trött mamma som
inte ser att jag också kan
försvinna?
Ibland. Lite grann.
5 kommentarer:
Jag kan peka ut många saker som jag skulle vilja bevara och förändra och inte tillåta om jag hamnade i en annan relation någon gång. Man lär sig av sina misstag.
Jag tror du har lite fel: Vi män är ofta förvånade över kvinnors rädsla att släppa taget och försvinna lite.
Fast man måste ju övervinna vanans makt hos fler än sig själv. Det kan nog vara tungt.
För nån annan måste ju då rycka in.
Du har rätt.
Kvinnans mammaroll är alltid på. Den är ständig och går inte att jämka bort eller stänga av.Jag får en känsla av att männen ockå gärna är närvarande, så länge det passar dem. Men de har alltid möjligheten att "försvinna" en stund. För som du säger, det finns alltid en mamma.
För ett par veckor sedan, en lördag då vi hade långfrukost påpekade jag för L att jag upplever det som att barnen alltid vänder sig till mig i första hand "mamma S sa..." Mamma var är" "mamma kan du komma" "mamma jag har gjort illa mig" "mamma vet du vad H gjorde.."etc. Nä så upplevde inte L det. Men bara det att vi sa det högt gjorde att vi uppmärksammade vad som hände följande timme, de vände sig till mig mest hela tiden. Så pass att vi var tvugna att skratta åt det och ställa oss frågan, hur kom det sig att det blev så här vi som har varit så in i vassen noga med att vara jämställda och dela tiden med barnen lika. Min teori är att jag låter ung lika tillbaka med mina små omsorger som hörs mer sällan från L. Jag tänker på alla " S har du packat ner frukt" "H har du kissat" "J fryser du" och bla bla bla, jag hörs mest hela tiden med små omsorger. det är nästan betingat, jag kan liksom inte låta bli att fråga, påminna etc. Är det så hos er med kanske?
Caroline: Så är det. Det är ofta rätt så lätt att se i efterhand vad det är man borde ha sett på en gång.
Inte så lessna: Det är ju just det. Att nån annan (dvs barnets far) så sällan sådär självklart rycker in. Eller t o m finns där FÖRE. Så att man inte ens behöver fundera på om han kommer att rycka in.
L: Ja. Just så. Det finns alltid en mamma. Som kan BE pappan rycka in. Som kan Be om Hjälp. Och som oftast får det i jämställda par. Men det inte det jag menar. Du förstår mig.
Anonym, fina du :)
Ja så är det nog här med. Jag duttar och fluffar och Finns Där och Har Koll och då blir det så att barnen vänder sig till mig i första hand. Samtidigt är jag nog tystare än Mannen, han är mer som en radio som pratar hela tiden och det ger inte barnen lika mycket utrymme. Och möjligen är det ytterligare en anledning att komma till mig med saker.
Som feminist i vad jag själv anser vara ett jämställt förhållande, även nu som särbor, så är detta mycket intressanta funderingar.
Skicka en kommentar