Dagens känsla: otillräcklighet.
Jag känner mig ofta misslyckad.
Vill så mycket mer med mig själv.
Vill klara saker, hinna, räcka till, orka.
Det är sånt jag själv nånstans har bestämt är jag.
Och som jag blir besviken på mig själv när jag i nuet
inte alls är.
Allt från att ha en kolonilott.
Till att vara en mer närvarande mamma.
Att vara skild en gång.
Att ha varit orsak till att två människors
hela barndom består av att
kånka väskor fram och tillbaka
mellan mig och pappan
Även om vi är vänner
pappan och jag
och deras varannanvecka-liv
alltid har funkat
Så är jag ändå orsak till det.
Att nästan vara skild en gång till och
vara orsak till att ännu en människa
kånkar sin väska och flyttar mellan
pappan och mig.
En annan pappa.
Som jag fortfarande älskar
men kanske inte klarar av att bo ihop med.
Vårt liv funkar inte riktigt.
Och det går inte att känna sig
riktigt lyckad då.
I alla fall inte just idag.
6 kommentarer:
Varför ska just den lilla människan kånka??
Alldeles för många barn kånkas och kånkar för att de vuxnas behov av bekräftelse förkläds till omsorg om barnen.
Vad hindrar dig från att komma närmre ditt jag då?
Jag tycker det finns så mycket värre saker som ett barn kan drabbas av, än att mamma och pappa skiljer sig..
T ex att föräldrarna inte bara skiljer sig, utan är djupa ovänner och vill varandra illa. Använder barnen som verktyg, och smutskastar den andra föräldern.
Sånt får ett barn att må dåligt.
Att ha en eller två föräldrar som dricker för mycket är inte heller kul. Eller att pappa slår mammam. Eller barnet...
Jag tror det är mycket värre för barnet att man stannar kvar i ett förhållande där man inte älskar, eller hela tiden bråkar.
Bättre med två lugna harmoniska hem.
Lite konkande av väskor är nog inte så farligt.
Så tror jag i alla fall!
Som har två barn och är skiljd.
Och som är god vän med barnens pappa.
Jag hoppas i vilket ändå att ni hittar en lösning tillsammans, då ni verkar ha så mycket gemensamt, och att ni fortfarande älskar varandra.
Alla människor är otillräckliga. Det är ingen tröst, men en sanning. Och i och med det så är alla människor goda nog, så länge man försöker. Och du försöker.
Kram till dig, vännen.
susiluz:
Helt rätt.
Ingen är perfekt, den som försöker är bra nog, med råge.
Kunde hon nöja sig med den grunden för kärlek vore människan en lyckligare varelse.
Fina ni! Det klart att jag nånstans vet att jag duger och räcker till lika bra som de flesta andra. Vissa dagar känns det bara inte så. En mysig middag med två av tre barn igår gjorde att jag kände mig bra mycket mer tillräcklig och dugande än innan.
Känslan av att vara misslyckad som partner kommer över mig ibland och jag blir sorgsen över det jag utsatt mina barn för. Men det handlar verkligen mest om lilla Yngstan. Jag har varit skild från de stora barnens pappa i så många år och vi är fina vänner och barnen är fina och goa och mår lika bra som andra tånnisar.
Det där om att vilja saker som inte blir handlar om en massa saker där det om barnen bara är en del. Jag vill så mycket som jag just nu inte orkar ta tag i riktigt. Jag måste både tagga ner mina egna krav och prioritera att lägga min energi på det som får mig att må bra. Och inte skylla på någon annan om det inte blir så. Vänlig tydlighet tror jag på.
Skicka en kommentar