A Camp

Mina tjejkompisar åkte igår.
Med sina barn, tält och annat pickåpack
till en veckas campingliv med
barnvänliga dagar och
mammalata kvällar.

Jag svalde stoltheten och messade dem
(de tre jag känner)
i söndags.
Önskade dem en trevlig vecka
och
skrev att jag gärna hade hängt på
och
vågade klämma dit att jag tycte att det var
trist
att inte bli tillfrågad.

Svaren kom.

Kompis ett:
Det är Kompis tre som har
fixat allt men häng på!
Jag har plats i mitt tält.

Kompis två:
Ja, det klart att jag borde ha tänkt
på att du
skulle vilja vara med oss.

Kompis tre:
Ingen är tillfrågad.
Den som vill hänger på.
Det finns säkert plats till dig med
på campingen.

Tack, men nej tack liksom.
Det går ju inte riktigt att fixa allt
man behöver för en veckas camping
på en söndagseftermiddag.
Barnen var inte ens tillfrågade.

Men det är ändå inte det viktigaste skälet.

Det är att jag är ledsen
över att ingen tänkte på att
säga till mig.

Hey, jag behöver inte tillfrågas
men man kan ju inte haka på nåt man inte ens
vet
ska hända.

Det svider att vara bortglömd.
Det gör det.

Apropå att sluta hänga efter människor
som uppenbart hellre är med andra
än mig.