Så sa hon, Tjorven på Saltkråkan.
Så känner jag med. När jag
läser Ur vulkanens mun av Helena von Svårtnamn.
Jag kan också. Rättare sagt. Det är
min första känsla.
Den andra är
OJ vad jag känner igen oss.
Inte bara mig utan oss.
Paret som åker på solsemester med barnen
för att lappa ihop sin söndervittrande, sönderbittrande
relation.
De utvästa pikarna.
Kylan.
Känslan av att gå på nattgammal is.
Sms till en annan för att få känna
lite liv och värme.
Vi är inte där nu.
Vi är ganska långt ifrån.
Men det är ett nära minne.
Och.
Jag skulle kunna skriva om det.
Inte bara här då.
En sammanhållen berättelse.
En bok.
Boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar