Jag blir ibland en person som jag inte vill vara. En person som jag inte gillar, inte alls. En som jag inte skulle vilja vara med om jag var någon annan. Och som jag faktiskt inte vill vara med när jagf är mig själv heller. En trist skit. Det har alltid varit så men det som är nytt, som jag håller på och lär mig, är att fokusera på att ta mig upp ur den där gropen. Det är mitt ansvar och ingen annans att göra det.
Idag t ex. Söndag innebär alltid att synka almanackor inför veckan som kommer. En viktig fråga att besvara är: vilka kvällar ses vi? Möten av olika slag på kvällstid samt resor med övernattning sätter ramarna. Och det gör även det faktum att han ibland vill sova hemma eftersom det passar bättre med vad som ska hända dagen efter. Om han ska jobba hemma en dag vill han helst vakna hemma. Jag respekterar det fullt ut. Men när vi till det lägger att jag alltid måste vara i mitt hem i veckorna och att han reser mer i jobbet än jag får vi resultatet att det i realiteten är han som bestämmer om vi ska ses eller inte. Jag blir det hemmavarande, min roll blir att vänta på honom. Jag anpassar eventuella vänfikor och annat jag vill göra till hans rytm. Han anpassar sig inte utan gör det han vill oavsett om det är våra enda barnlösa dagar som går åt.
Den barnfria helgen - två i månaden, vår enda egentid - är helig för mig. För honom är den inte det, inte på samma sätt. Jag anmäler mig inte till ett lopp eller bokar in att hälsa på en vän utan honom. Han kan utan att en vidröra att det är trist resa iväg på en konferens eller liknande och förvandla vår helg till bara söndag, vilket innbär att hans barn kan dyka upp lite när som helst.
Jag är otålig. Jag vill att vårt liv i ett gemensamt hem med tid tillsammans ska börja NU. Jag vet också att det inte går. Och jag vet att det inte är meningsfullt att längta efter det. Vara nöjd här och nu är på alla sätt klokare. Jag vet också att jag inte kan vara ledsen på honom för att han är mer nöjd än jag. För att han inordnar sig bättre. Eller bättre? Vad är bättre? Lättare är vad jag menar. Vi är olika och har olika behov och hanterar det imperfekta på olika sätt. Jag kan inte ha mig själv som mall för hurdan han bör vara. Men hans vara kan inte heller styra hur jag ska ha det. Den jag blir för att han är som är och som jag inte tycker om, den versionen av mig själv måste jag jobba med. Mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar