Små vardagar

Var ska jag börjar? När man inte bloggat på flera år är det svårare än jag anade att komma igång.

Vem är jag, nu i maj 2015? Vad är det för en figur som sitter i det här köket, i flödande solsken och tittar ut över gräsmattan och bärbuskarna och försöker hitta tråden och tonen? Är jag samma person som för 2½ år sen, när jag senast skrev här? Nej såklart inte. Jo såklart. På sätt och vis exakt densamma men ändå helt ny. Mer mig själv antagligen, mer läkt och landad. Med nya erfarenheter och en ännu lite större mognad och kanske klokskap.

Jag tänker att jag vill skriva nån slags uppdatering eller resumé men inser att det inte låter sig göras. Eller att jag i alla fall inte har tid och ork att göra det. Det får visa sig tänker jag, vem jag är och har blivit. På vilka sätt jag är en annan än då och på vilka sätt jag är densamma. Jag tänker att skriver om vardagen och funderingarna som kommer, just som förr. Så får det ge sig, vartefter.

Idag är det fredag. Barnlös helg stundar. Varannan helg är barnlös för mig/oss, då är det bara vi två. Sen har vi barn hemma (hans och mina, rent biologiskt) alla andra dagar, i princip. Vi bor fortfarande inte ihop. För att vi inte ryms, för att vi väntar ut att de stora ska flytta, för att... Ja för att vi är i nån slags mellanfas i våra liv där det inte är värt besväret att försöka skapa ett stort gemensamt stjärnhem. Barnen är för stora för det. Det skulle bli alltför temporärt. Så vi väntar. Och det är en väntan som jag oftast inte ser på som en väntan, utan som livet så som det är. Vårt liv och vårt sätt att leva det. Men ibland kommer ledsenheten och... rotlösheten över mig. Detta eviga packandet av väskor, att aldrig vara hemma båda samtidigt. Hemma så att man kan "lulla runt och pula och fixa" på det där sättet som jag gillar på helgerna. Jag är det men utan honom och jag är med honom men utan det. Aldrig komplett. Att alltid vara lite av gäster hos varandra sliter och tröttar. Mig mer än honom.

Vi är lika och olika. Han finner sig på ett annat sätt i saker, hittar sin lilla hörna bildligt och bokstavligt. Gör sig hemmastadd och ser till att han får det han behöver. Är sig själv nog på ett annat sätt. Jag är också det men inte på samma sätt som han. Ibland får jag en känsla att han behöver mig främst till att ge honom utrymme. Att min främsta poäng är jag låter honom vaar ifred. Och det gör jag ju. Och är tacksam att han återgäldar. Vi är två ensamvargar på många sätt och efter drygt ett decennium i en relation med en närmast översocial exman är jag innerligt tacksam och tillfreds med att leva med en man som vet värdet av att få vara och lämna andra ifred. Men så är det nåt med behövd-heten som skaver. Att vara efterlängtad, att hela hans kropp skriker av saknad och tomhet. Att jag är viktigast av allt.