Alla vi som bloggar om (bland annat)
vårt kärleksliv.
Vi gör det på så olika sätt.
En del lyfter fram det vackra
och gömmerglömmer det fula
och skitiga
så till den milda grad
att läsarna inte tror att det finns.
Andra skriver så mycket om bråken
och tjafsen
om det fula och energiätande.
Att läsarna
antagligen
kanske
inte fattar varför
förhållandet ens existerar.
Jag tillhör den senare sorten.
Inser jag.
Jag behöver skriva av mig
formulera mig runt det
som gör ont
för att orka med det.
Jag behöver inte skriva om det vackra.
Det lätta.
Det som gör att förhållandet finns.
Men det klart att det finns många
många
stunder
som är fina och självklara och lätta.
Lätta.
Roliga.
Stunder då jag inte vill vara
någon
annan
stans.
Än nära min man.
Som i onsdags när vi delade
en flaska vin ute på lokal
Och pratade på allvar om
oss själva.
Om jobb, liv och drömmar.
Utan att lasta skuld på varann
för det som inte blivit.
Bara lyssnade på varann.
Vackert. Så.
3 kommentarer:
Jag behöver också skriva om det dåliga. Tidigare skrev jag bara om det bra, bakom lösen. Jag har helt eneklt inte delat med mig så mycket av min relation över huvudtaget. Men nu, när det kändes kris, ont och ömt, så behövde jag någonstans att skriva.
Ni pratar och ni pratar. Ni pratar fint och ni pratar allvar. Frågan är vad det leder till - förutom att du får veta att du aldrig räcker till...
Caroline: det är så jag funkar med. Det är lättare att både stå ut och få distans (vilket ibland är samma sak) när man uttrycker i ord hur det känns. Och får kommentarer som stöttar och ifrågasätter i lagom mix.
Anonym: Det gör vi. Ibland för mycket för mig, jag tycker ju om (måste ha) tystnad och ensamhet ibland också. Och vi pratar om - ältar - vår relation för mycket.
Men just den här kvällen var det bra och klokt prat av det slaget som jag älskar att uppleva. Med honom och med andra. Sånt som gör att jag känner mig som en levande, tänkande människa och ser honom som detsamma.
Skicka en kommentar