En vän skriver till mig:
"Det är det jag har reagerat på,
att han vill så mycket med er
hela tiden."
Apropå att jag under lång tid har varit
olycklig i min relation.
Att jag inte känner att det finns ett lugn.
Hon påpekar att det nog är ovanligt
att det är mannen i en relation som vill
en massa, förändring och prat
om hur man har det
egentligen.
Jag vet inte om hon har rätt.
Men det är inte poängen.
Poängen är att jag känner att allt det där.
Att vilja en massa
i form av pratande
att ha funderingar på vart
relationen är på väg
och att lite klängigt
behöva sin partner
Att allt det där blir lite finare
bara för att han är kille.
Att han är ovanlig och att jag
pånåtsätt
ska vara så tacksam för att jag
har en man som vill prata.
Och det är jag ju.
Herregud, det är jag.
Men det blir för mycket ibland.
Det blir för mycket
10 kommentarer:
Jag tror också att han anses finare, mjukare, det där alla kvinnor ska vilja ha. Men jag upplever det som att han inte alltid pratar utan istället ältar och att han ibland kunde tjäna på att hålla käft och invänta din cykel istället. Pratcykel, kramcykel, sexcykel, livscykel.
Han är ganska trasig: det är bara 8-9 månader sen det brast totalt.
Jag tror inte han själv tycker sig finare, han är nog däremot ganska stolt över att han i alla fall går nåt slags klokare väg.
Det vete fan om han gör det, alltså om det är klokare.
Lite mer manligt stenansikte med rå kåthet under, tillsammans med lite frågvishet från kvinnan funkar nog ganska mycket bättre, eftersom det har mycket mer stöd i vår nuvarande relationskultur.
Att vänta på XXX-cykeln.... Ett problem jag har haft med var och en av de få kvinnorna i mitt liv är det här med att "killa varandra på ryggen". Aldrig på tiden att en kvinna skulle drömma om att ge återkoppling om var man ska klia, hur och hur länge....
Det kan vara svårt att veta vad man har att hålla sig till.
Caroline: Jo, nog skulle jag blir oerhört glad om han lite oftare bara kunde hålla käft och h ä r b ä r g e r a sina känslor. Eller som min favoritdevis från vännen Äpplet: När du tänker på att säga något som ev kan såra: Fundera alltid på om detta 1) måste sägas alls 2) måste sägas av mig och 3) måste sägas just nu.
Inte så lessna: I mycket av det du skriver så anar jag en uppfattning att det bara är HAN son är trasig och sårad och liten medan JAG är stark och trygg och lugn. Att han inte skulle ha sårat mig rejält också.
Men oavsett det: jag vet att han är ledsen för mycket fortfarande och jag tycker att det händer mycket som är bra men jag tycker att det kunde hända mer. Jag skulle vilja ha mer öppenhet om vad han tänker om sig själv och sina egna brister, inte bara vad han tycker om mina, t ex. Och jag skulle vilja ha ännu mer lugn och ro. Och jag skulle vilja vara vän med vem jag vill.
Inte så ledsna killen: Om att killa på ryggen, man måste ju inte alltid göra det, men ibland kan man släppa sin plats först i kön och vänta på att någon annan tar den. Om man själv alltid kommer först kommer den ju annars vara upptagen.
Caroline: det krävs ju att den som ställt sig först i kön meddelar att det är det hon (då, duh, doh) gjort.
Det var bara en bild, men om man är trasigare än sönder så är det svårt att veta när den andra vill få gå först. Det är det i många par även när båda mår jättebra.
Och, Hon: nejdå, du är trasig du med, förefaller det.
Och ni kräver båda orimligt kort läketid av varandra.
N.B. Det sätt han sårat dig på är betydligt mer invecklat än det rätt enkla och okomplicerade hugg du utdelade en gång.
Att du mår dåligt innebär inte heller att han mår bra, lika lite som tvärtom.
Extrapapperiet: Det verkar vara en indikator värd att granska i detalj.
Vad tycker dina äldre barn om Honom? I detalj..
Vad tycker dom om Yngstan? I detalj..
Vill dom från sin sida självklart vara en stor familj med dessa nya två? Eller tycker dom ibland att dessa nya rubbar deras cirklar utan att rita nya linjer?
Jag har väl i och för sig gjort mer än gett honom en enskild hård smäll. Jag var under lång tid inte rolig att leva med. Alls. Men det är inte poängen. Det är ingen tävling i elände. Men det handlar om att ta ansvar för sig och sina brister och vara tydlig med vad som är bortom kompromisser. Det finns en del som är det, både för honom och mig, men vi hoppas ju att vi kanleva tillsammans ändå.
Sen fattar jag inte vad du menar med "dessa nya". Mannen och Yngstan är väl inte riktigt jämförbara där. Honom måste jag inte leva med om det inte funkar men mitt yngsta barn är mitt barn och tånnisarnas syskon oavsett.
du skyggar.
vad tycker de äldste??
Vad menar du att jag skyggar för?
Mina tånnisar älskar sitt lilla syskon. Yngstan och Mellan bråkar en del, som syskon gör, men är också goa mot varann. Äldsten som nästan är vuxen tar mer en föräldraroll. De är inte sams jämt men vilka syskon är det?
Vad gillar dom din man, då??
De tycker om honom. Mellan ser honom verkligen som sin bonuspappa, de har en fin relation och gillar att göra saker ihop. Äldsten har haft det tuffare med sina känslor för Mannen förut men numera är det lugnt.
Skicka en kommentar