Äldsten är hos mig nu, det är
fel vecka.
Pappavecka.
Men han var på träningsläger under
mammaveckan
och längtade hit.
Vi bestämde igår.
Han frågade och jag
sa att han är välkommen till mig
när han vill.
För det är han. Nästan.
Men att berätta det för Mannen
var inte lätt.
Jag vågade inte på hela kvällen igår utan
sa det först när vi skulle gå och lägga oss.
Rädd att han skulle bli sur och tycka att
jag prioriterar bort honom.
Och det var precis vad han blev.
Sur.
Och hela sommaren
kom upp igen. Skulle ältas
igen.
Att mina barn var hos mig för mycket.
Och att hans hela familj.
Jag, han och Yngstan
fick för lite tid bara vi.
Och att jag alltid saknar mina barn
när de är borta.
Det tog halva natten.
Att reda ut och vi gjorde det inte ens.
Redde ut alltså.
Vi somnade väl snarast av utmattning.
Jag är så dödens trött på att
inte få lov att sakna mina barn.
Att det är fult att jag prioriterar dem.
7 kommentarer:
Det här ger mig sån fadd smak i munnen. Jag har försökt skriva vad jag tänker flera gånger nu men det år inte.
Att ens närma sig att min son inte är välkommen här, som en del av familjen, skulle gör att han skulle ligga mycket pyrt till. Jag känner ett dovt morr i mig.
Håller med Caroline, det där är inte friskt. Det känns som att han maskerar att han är så osäker på dig att han tom blir sotis på dina barn genom att tala om sin lilla familj och all den plats den måste få.
Jag vill påminna om att vi vet väldigt lite om hur relationen mellan mannen och de äldste ser ut.
Innan vi dömer skulle vi kanske veta mer.
Eller inte döma alls.
Men oavsett hur relationen ser ut så var äldsten där först och ska inte bli utmanövrerad för att en styvpappa kommer in. Tycker jag i alla fall.
Caroline och Carin: tack för att ni tänker likt. Ibland vacklar jag i min övertygelse och då är det skönt att få bekräftat att jag är helt normal.
Inte så lessna: Mannen och jag har bott ihop sedan mina tånnisar dagisbarn och för dem är han en naturlig del av tillvaron. Relationen är inte hundra procent problemfri men det finns inget stort och svårt som ligger och skaver. De älskar mig mer, men tycker mycket om honom också. Och han känner ungefär likadant.
Inte så ledsna killen: Det finns inga skav som berättigar att man ber en förälder sluta längta efter/välkomna sina barn.
Nej, precis! Jag blir väldigt störd när jag känner mig trängd som förälder. Barnen har inte bett om detta och ska inte drabbas. Det betyder inte att man inte kan och ska ställa krav på stora barn, men att jag ska känna att jag måste välja... nej det går inte.
Skicka en kommentar