Jag skrev för några veckor sen
att jag var trött på män
sådär i allmänhet
Och det kan man väl säga att
jag är.
Men det finns undantag.
Min man t ex. Som jag inte alls
är trött på och som inte är alls så
som många män.
Sådär skrävlande dum.
Självupptaget tråkig.
Inbilskt fördomsfull
Det finns andra också.
En av dem träffade jag nu i helgen.
Mannens bästis om man nu
har bästisar när man
är i vår ålder.
Han är rolig och omtänksam och
allt annat än så där... dumkaxig
Han tror på sig själv vet sitt värde och vill nåt.
På ett bra sätt.
Och han är ett jävligt bra partysällskap på
en festival.
Till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar