Undrar när svartsjukan
den rädda oresonliga
ska ge med sig.
När det åter ska bli möjligt för mig
att kommunicera med vem jag vill
utan oro för att det ska
göra honom
arg och
rädd
Utan att det ska få honom att
återigen tycka att det är ok
att smygläsa mina sms
och facebookmail
och
så vidare.
När. Undrar jag.
Men det går ju inte att fråga.
Själva frågan är laddad
med rädsla.
4 kommentarer:
Det du kan göra är att jobba hela tiden på att vara så positiv och kärleksfull du orkar mot honom.
Såren i hans självkänsla tar mycket mer tid att läka än det här halvåret. Särskilt som han inte riktigt erkänner att det är så. Och i stället för att jobba på sin egen självkänsla försöker såra din för att jämna ut det hela.
Tålamod. Det kan bli jäkligt bra.
Snälla människor har det faktiskt bättre än andra.
Gudarna ska veta att jag försöker. Jag är en lugn och tålmodig person i grund - det är möjligt att det inte verkar så, men det är jag.
Jag blir ibland bara så less på att allt tar sån TID och att det liksom aldrig blir bra. Lätt. Vanligt och lugnt. Jag längtar efter enkelhet och vanlig lunk där inte inte snart sagt allt man gör potentiellt kan bli till ett gräl.
7-8 månader är ingen tid alls att läka ett sårat ego. 1-2 år är mer realistiskt.
Och detta ligger nog bakom mycket av det här med din-familj/min-familj.
Hans bekräftelsebehov är stort. Som hos alla män som tycker sig ha blivit hemskt svikna.
Vad ska man göra?? Fortsätt vara tålmodig: till slut bryter det igenom.
Eller bryt upp.
Familjedichotomin: Jobba på att inkludera honom som de äldstes extrapappa, och yngstan som lillasyster, inkludera de äldsta som kitt och stöd för mannen, inte som konkurrens.
om din tillgivenhet, alltså.
man verkar ganska barnslig när man mår som din man gör. Men barnslig är vad man absolut inte tål att behandlas som. och det är man inte heller: bara vuxna kan ta så hemskt illa vid sig.
Och kvalitet och fullständighet kan uppväga kvantitet.
Vi är en hyfsat inkluderad hel familj i grunden. Självklart träffar han mina tånnisar mindre nu, men det är inte så att det känns udda eller konstigt när han är hos mig. Att han känner sig utanför eller så. Och syskontrion är så tajt den kan vara med ett litet och två så mycket äldre syskon.
Mannens sårade stolthet. Ja, den är orsak till mycket och den är en del av det jag skulle vilja prata mer om. Jag tror att det där började redan när jag var med Rocky första gången. Han kunde inte hantera och jag kunde inte hantera att han inte kunde hantera. Han blev liten och rädd och både jag och han själv föraktade honom för det.
Skicka en kommentar