Jag funderar på sex.
På varför jag så lite vill ha sex.
Varför jag känner mig så avstängd.
Jag vill inte hamna i nån slags
Det är väl inte så konstigt att-
bortförklaring.
Inte gömma mig.
För det som händer mig
som känns inuti mig
det händer och känns
och det är lika normalt som att vilja.
Det är lätt att sluta sig till att de här åren
av exponering
av tillgänglighet
av en slags... vilja att vara till lags
och leka på andras villkor
för att det kanske är kul.
(Jag ville testa för att veta
om det var nåt för mig
eller inte)
Att de har gjort mig trött och avstängd.
Jag vill inte anklaga Mannen för att
han inte orkade med
att jag var med andra.
Hans svartsjuka som blev verkligt svart.
Lika lite som han vill (eller borde)
anklaga mig för att jag inte kunde hantera
uppmärksamheten
Att vara i centrum
att mina behov var så sedda.
Och ändå var de ju inte det.
Inget av det där ville jag egentligen.
När allt kommer omkring
är jag bara en liten flicka från landet
med jobbigt bagage och
dåligt självförtroende
2 kommentarer:
Sexlusten varierar.
Av inre fysiologiska skäl oftast. Klimakteriet påverkar sexlusten långt innan det bryter ut på allvar, t ex.
Det finns sällan några goda skäl att problematisera sexlustens variationer utifrån sin historia, eller andras och egna göranden.
Det har du rätt i. Att hålla på och problematisera och därmed (enligt mig) både förstora det hela och göra så att jag känner mig som ett Problem skapar bara motsatsen till den kärleksfullhet som vi vill leva i.
Mannen har under lång tid varit rädd att jag ska lämna honom igen och gått runt och tolkat bl a min bristande lust som ett tecken på... nåt. Otroligt jobbigt och ledsamt för oss båda.
Skicka en kommentar