Vårt frihetsprojekt.
Igen. Varför blev det så fel?
Massor av skäl.
Ett som handlar om mig är:
Jag trodde att jag skulle få mer eget liv.
Men jag fick mindre.
Mannen "gav" mig frihet.
Men tog tillbaka eftersom friheten
bara fanns om han fick veta allt
jag gjorde.
Det var en frihet som band mig ännu
hårdare till honom.
Bara om jag delade allt med honom,
berättade om alla mina tankar
vad jag hade pratat om och med vem.
Så var det ok.
(Fast ändå inte)
Jag fick mindre utrymme för mig själv
än nånsin.
Inte bara för att allt skulle delas
med honom
utan också för att hela min tillvaro
fylldes av detta projekt
som inte var mitt.
För det var ju inte sådant
eget liv jag ville ha.
Sen.
När det faktum att varken han eller jag
kunde hantera detta
gjorde att jag
var otrogen
lämnade honom
dejtade en annan man
Då berättar han för sin familj.
Men bara det.
Bara det jag gjorde.
Nej då jag är inte bitter.
Men lite surt känns det allt.
6 kommentarer:
Det är ok att vara bitter. Faktiskt. Och att undra vad som blev fel är ju klokt. Jag tror man mår bra av att få ett förtroende att ha eget liv... då väcks lusten att dela livet.
Jag känner bara att det är så jäkla orättvist. Jag har ingen möjlighet att själv berätta för dem hur det OCKSÅ var, ge dem min bild. Och när han så otroligt ensidigt beskriver det som hänt är det ju inte konstigt om de tycker att jag är den onda, den som är skuld till mest.
Jag tycker att det är väldigt dåligt gjort av honom att inte berätta hela sanningen. Att ge familjen halva sanningen för att själv famstå som den gode, och du den onda, så får man helt enkelt inte göra. Ni behöver ju inte berätta detaljer om ert projekt, men att berätta att ni bestämt er för att försöka ha ett fritt förhållande borde ni allt göra. Att även han haft andra, men med din tillåtelse.
Jag skulle aldrgi acceptera att vara i din nuvarande situation.
Jag skulle inte bara vara bitter. Jag skulle vara flyförbannad!
Jag håller med dig L. Antingen säger man inget alls, mer än att vi har besätmt att gå skilda vägar för detta funkade inte. Eller så berättar man en mer sammansatt historia. Som ju inte måste innehålla alla detaljer.
Jag trodde att jag hade släppt detta, men känner att det fortfarande är ont. Särskilt som det har gått så lång tid att det känns lite långsökt att prata med dem om det NU.
Det blir nog så, att man berättar det man behöver, för sitt innersta inne, för sin egen sfär av människor. Det blir nog ofta orättvist. Eller, det kan kännas orättvist
Men visst känns det rimligt att ge ett något vidare perspektiv. Ska det fortsätta vara ni så kanske han måste säga något, för att du ska få frid. Men om det inte känns som konstigt när ni ses så kanske det inte spelar roll heller.
I just det här fallet så kanske han kunde ha sagt något om att ni skulle ha ett mer öppet förhållande och att det som blev otrohet (räknar du det som det?) var ett inte så lyckat resultat av det. Om man ser till ert förhållande bara.
Men hur det än är så kommer liksom alltid ens egna sfär att stå på ens egna sida, oavsett vem som är bad guy.
Jag vet inte om jag alls får fram vad jag menar.
Caroline: jag förstår vad du menar. Oavsett om han hade sagt alltallt så hade hans familj ändå stått bakom honom. Det är sant och det är jag medveten om (och glad över, faktiskt). Det är inte så att jag vill att de ska vända sig mot honom. Absolut inte. Jag vill bara att de ska förstår mig också. Inte se mig som den onda som sårade deras son/bror.
Sen tycker jag fortfarande att det var onödigt att berätta för dem att jag var otrogen (vilket jag var, det var bara första gången jag träffade Rocky som det var "tillåtet"). Det har inte de med att göra. Sånt är det bättre att man tar med de vänner som partnern inte umgås med.
Skicka en kommentar