Längtan efter normalt liv
är min ständiga följeslagare.
Jag vill ha lugn
kärlek
vanlighet
Gud vad jag tjatar om detta-
men jag vill det och behöver det
så förtvivlat
Och det gör mig så ledsen
att det är så svårt.
Att jag är så kass på det.
Att Mannen är så kass på det.
Vad är det, liksom,
som är så svårt?
3 kommentarer:
så lugn, kärlek och vanlighet är det normala? det som kommer när det inte är nåt annat?
Det kan lika gärna vara tvärtom och vara alldeles rimligt i alla fall.
I mitt liv är det i alla fall så: lugn, kärlek och vanlighet kämpar man för, arbetar på, bygger upp och underhåller och vaktar ständigt mot katastroferna.
De flesta människor jag ser IRL verkar ha det så. i någon mån
Känner personligen inte alls igen mig i den beskrivningen. Mitt förhållande är lugn vardag utan uppslitande bråk o dylikt. Visst uppkommer problem, men de hanteras med en lugn diskussion utan tårat, gråt eller anklagan.
Ovanligt? Inte en aning, jag vet inte hur andra har det i deras privatliv. men den tillvaro som Han och Hon beskriver verkar för mig vara ett stormigt helvete.
Inte så lessna: jag jag tycker att det är det normala i en relation mellan två människor som älskar varann. Med det menar jag inte att det kommer gratis, jag är fullt medveten om att man måste jobba på det, vara fin mot varann, visa respekt, lyhördhet, ömhet... Men det ska inte vara så att det man gör är mer än det man får, dvs att man sliter mer än det s a s betalar sig. Så är det alldeles för ofta i min relation.
Jag vet också att det beror på oss båda, det är verkligen inte bara hans "fel" att det är så. Jag kan är medskyldig men känner mig ändå både trött och frustrerad på att det så sällan känns stabilt bra och lugn. Som att isen håller.
Anonym: Nä, nåt stormigt helvete är det inte. Vi bråkar inte alls särskilt mycket länger och de nattliga samtalen är betydligt färre och kortare. Det är mer en känsla av att vi nästan aldrig är nöjda båda två samtidigt. När jag tycker att den ro som jag vill ha infinner sig då klagar han. Även om jag kan känna mig nöjd med tillvaron och mig själv så "vet" jag att han inte är det och det är stressande.
Skicka en kommentar