Utan ord. Är jag.
Vänner gör slut och blir ihop
och ångrar sig
och jag funderar på
mitt liv.
Jag är nöjd med lugna
dagar
Varande och lunkande
dagar
som bara är.
Jag har värmt mig i vänners famn
och ord
och känner starkt att jag är en bra
person
som bara har haft det lite tufft.
Ett tag.
Inte att jag är en skit som förtjänar
förakt och klagomål.
Funderar på mitt jobb
för första gången på länge.
Nånsin kanske.
Att det kanske inte är föralltid
där jag ska vara.
Att kanske ska jag våga
hoppa.
3 kommentarer:
Givetvis förtjänar du inte förakt och klagomål. Det kan även en sådan som jag som inte är en vän med en famn känna med fingertopparna.
Ibland kan det kännas skönt att hoppa någonstans när man bara går i hjulspår och vanor någon annanstans.
Hoppa! Du vågar...
Caroline: nej, jag tycker ju inte det. Jag är en ok person även om jag är långt ifrån perfekt. Jag är som de flesta och när jag gör mitt bästa och är hyggligt nöjd själv så vill jag inte bli gnälld på i ett.
Och båda om hoppande: Det spritter i mig av lust bara av att tänka på det. Att sätta tänderna i nåt nytt! Som att skida genom nysnö, som att plocka de första blåbären, som att vakna en tidig, dimmig morgon innan tidningen ens kommit. Nytt.
Skicka en kommentar