Tålamod

Ett litet missförstånd om
en struntsak.
Jag var varm och hjärnan
lite semesteravstängd.
Mannen försökte förklara en sak.
Jag hängde inte med.
Han blev sur.
Stramsur. Skällde och sa att jag
inte lyssnade.
Att jag var arrogant och sa att
han hade fel.

Det gjorde jag inte.

Jag blev ledsen.
Började gråta inför Yngstan.
Det gick inte att inte.

Han fattade. Bad om förlåt. Gjorde bra.

Senare. Sa jag ett par kritiska saker om
hans mamma
och syster.

Dumt.
Menade inte att vara kritisk mot dem.

Det jag menade, det jag
borde ha sagt var.
Att jag blir ledsen när han visar sånt tålamod
med dem och deras
sidor.
Vilket är bra att han gör.
Verkligen bra.
Att inom rimliga gränser ta människor
för vad de är
är bra.

Men varför kan han inte ta mig också som
jag är?

Varför ska jag göras om
för att jag inte är som han?